Vad våra ledare behöver göra

26 februari 2021

En potentiell politisk skandal har briserat. I centrum finns energiminister Anders Ygeman, som enligt ett avslöjande av DN bland annat ska ha använt sig av miljardbelopp avsedda för nationell elberedskap till att lösa Stockholms elproblem.

Även om det återstår att se vad som blir resultatet så kan man krasst konstatera att det här inte är Ygemans första rodeo, som man säger i Texas. Efter skandalen med Transportstyrelsens IT-system lyckades Stefan Löfven ganska elegant sparka den dåvarande inrikesministern sidledes till att bli gruppledare i Riksdagen. 2019 var han tillbaka som energi- och digitaliseringsminister.

Dan Eliasson, Sveriges kanske mest utskällda topptjänsteman, har gått från den ena myndigheten till den andra under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. När han nu till sist avpolletterades från MSB fick han ändå en mjuklandning på regeringskansliet, som ibland refereras till som en ”elefantkyrkogård”.

Att de styrande så öppet manifesterar en nästan total straff- och ansvarsfrihet för ministrar och tjänstemän, som endera totalt misslyckas med sina uppdrag eller gör seriösa övertramp, säger oss något: De är inte särskilt bekymrade om vad svenska folket tycker om saken. Åtminstone finns det tydligt saker som bekymrar dem mer.

Vi tänker oss gärna att i en modern demokrati kan medborgarna i någon mån utkräva ansvar genom röstsedeln. Men tydligen vägde andra faktorer än rädsla för att bli bortröstad tyngre för Stefan Löfven när han valde att ta tillbaka den slirande och mycket hårt kritiserade Anders Ygeman till landets högsta ledning igen. Det går inte att vara så välvillig att man tänker sig att det beror på att Ygeman besitter en så unik förmåga eller kompetens. Det faktum att han ett år senare nu hotas av nya KU-anmälningar och anklagas för korruption och ministerstyre motsäger den bilden.

Läs mer>>>