“Största sveket är politikerna som säger att de ska krossa gängen – men lämnar oss poliser i sticket”

Polisens expansion hotad – över 60 procent kuggades

Juli 7, 2021
Katherina  Janouch
https://katerinamagasin.se/bloggen/

Han är i trettioårsåldern och har arbetat som polis i yttre tjänst i Stockholms så kallade ”utsatta områden”. Han tillhör inte de yngsta, men är heller inte en av veteranerna. Han tar kontakt med mig – så som flera andra poliser gjort – och vi pratar fram och tillbaka med anledning av det upptrappade våldet och mordet på hans kollega i Göteborg under helgen som gått. Jag frågar om jag kan få intervjua honom, först tvekar han men sedan återkommer han och säger att det går bra. Men han måste få vara anonym för att undvika repressalier, då han är kritisk till såväl polismyndigheten som till den ryggradslösa politik som på några få år gjort Sverige till ett av Europas otryggaste länder och en lekstuga för gängkriminella där det i princip är riskfritt att begå brott, trots politikernas floskler om att de ska knäcka gängen. “Jag vill att folk ska se min bild. Jag vill att folk ska vakna upp” säger han som motivering till att han till slut fattat beslutet att ställa upp på den här intervjun. Han vittnar om “utanförskapsområden” som inte längre är en del av Sverige – och den tunga kriminaliteten som frodas där, som man skulle kunna få bukt med – om bara politisk vilja fanns.

Vi kan kalla honom Alex, egentligen heter han något annat. Det är oundvikligt att vårt samtal inleds med mordet på hans kollega Andreas Danman i Göteborg, som avrättades då han gjorde sitt jobb i ett av de utsatta, av gängkriminalitet präglade områdena där svensk lag knappt längre gäller.

Vad rör sig i ditt huvud de här dagarna?

– Det är mycket… en enorm frustration över polisens situation, ilska över politiker och makthavare. Särskilt efter mordet, eller avrättningen på min kollega. Dels att han ens kan hamna i en sån situation. Sen att se politikerna som skapat den här situationen, att se dem stå och säga att det är oacceptabelt… när det är deras fel att det blivit så här… det är riktigt magstarkt.

– Sen är jag också frustrerad över hur polischefen Erik Nordh uttalar sig när en av hans anställda har precis mördats. Han spekulerar direkt i att det är en felskjutning… vad är ens en felskjutning? Andreas kropp har knappt kallnat innan man börjar bortförklara vad som skett. En av dina anställda har precis blivit avrättad på en gata i Sverige, men du står där och försöker förminska det hela.

Du tänker att han visste att det var en polis han sköt?

– Ja. En polis som rör sig i sådana områden, vår närvaro där… det vet de kriminella om… de vet direkt när vi rullar in i den här områdena, de har full koll på oss. Jag tror absolut inte på att gärningsmannen inte visste det var en polis han sköt. Att han ens tar upp ett vapen och skjuter när en polis är i närheten, då har man ingen respekt för ordningsmakten och våra lagar. Man kan också läsa i kommentarer på nätet, vad de skriver… de som gillar gängkulturen, vad de tycker om att en polis har avrättats. De här kommentarerna visar tydligt att de inte har någon som helst respekt för polisen.

– Polismyndighet som myndighet och dess högre chefer är så dysfunktionella. De förminskar problemen med invandrargängen och problemen i utsatta områden. De försöker ingjuta någon slags tro att polismyndigheten har kvar våldsmonopolet, när vi egentligen lämnat över det till kriminella invandrargäng. Folk skjuts ihjäl, dagligen, och man fokuserar på Ebba Buschs klänning? Vad hon sa kring sitt husköp? Strandskydd? Allt möjligt trams. Istället för att ta tag i riktiga problem. Man får ju bläddra långt ner i Aftonbladets och Expressens webbutgåvor för att se att en man är skjuten och en stor polisinsats precis ägt rum. Jag känner en trötthet och börjar fundera på om jag borde säga upp mig. Varför ska jag kämpa för ett tryggare samhälle, om jag inte tror på arbetet själv, varför ska jag då fortsätta?

– Du har exempel med Peter Springare, och andra, som sagt sanningen om den verkligheten vi poliser möter, de blir bortplockade, för den stämmer inte med den bild politiker vill förmedla, hur falsk den än är. Att säga ifrån kan få allvarliga konsekvenser för mig. Varför ska polismyndigheten som är satt att sköta det här stå på barrikaderna för att få till en förändring? Det initiativet borde komma från samhället, från politikerna. Vi poliser ska upprätthålla den ordning samhället vill ha. Varför ska jag som enskild polisman skrika mig hes för att få till en förändring?

Det råder stor kontrast mellan hur verkligheten beskrivs i medierna, och hur det verkligen är.

– Jag fattar inte medierna, varför vill man dölja verkligheten? Varför vill man skönmåla? Vad är deras agenda, incitament att visa upp en helt annan verklighet än den som faktiskt är? Vad har de att tjäna på att ljuga? Deras barn, släktingar, de drabbas ju också. Även om du rör dig i innerstan, så ser du ju. På Centralen… Sergels torg… även i tidigare lugna kvarter. För att lösa ett problem måste man erkänna problemet. Vad är avsikten med att trivialisera?

Områden där gängkriminaliteten i princip tagit över är vardagsmat för Alex.

– Med tanke på hur personalbristen ser ut får jag ofta täcka i Rinkeby, Tensta, Järva, i princip hela Stockholm nord… De här områdena är inte längre Sverige, det är som att åka in i ett annat land. Man pratar inte ens svenska här. Butikerna har skyltar på arabiska… Man jobbar inte i Sverige.

– Var och vartannat pass upplever vi hotfulla situationer. Vi är en polispatrull, ibland två, mot säg tio-femton gängkriminella. Försöker du jobba mot dem, göra kontroller, så sluter det upp fler. Du är i underläge hela tiden, det går inte jobba effektivt. Den situationen, att stå där själv, den är inte rolig.

Vad har ni för vapen? Får ni använda era förstärkningsvapen?

– Vi får inte använda våra förstärkningsvapen… MP5. Det krävs beslut att ta fram dem. Och de besluten tas aldrig. Vi kan ha MP5 lastade i bilarna, men för att plocka ut dem och gå runt ute med dem behöver du få ett beslut. Vi kan åka till en brottsplats, ett område, där det precis varit en skjutning, men jag står där med min pistol, och jag vet att de kriminella i området har tillgång till handgranater och automatkarbiner… kanske utbildar man flera poliser i att bära förstärkningsvapen, men vi får ju aldrig plocka fram dem.

Skulle du vilja att ni fick använda dem?

– Är du utbildad att bära förstärkningsvapen, är du också kapabel att själv bedöma om du ska ta fram det eller inte. Så svaret är ja.

Ni får stå där med era pistoler, mot mycket mäktigare vapenarsenal?

– Ja. Vi får stå där med våra Sig Sauer. Samt batong, och OC (pepparspray, min anmärkning).  Vissa poliser bär också elchockvapen. Det finns beslut på att införa så fler ska få det. Då blir det en per patrull. Och det är ett lotteri. Ibland har jag det vapnet, och ibland inte… det är en konstig känsla för mig, ska jag behöva tänka att jag inte alltid har det?

– Jag blir provocerad av det polischefen säger efter mordet på Andreas, att polisyrket är ett riskfyllt arbete, att vi valt detta. Jag riskerar mitt liv när jag åker in i de här områdena när jag jobbar mot de här personerna, men de riskerar ingenting, för att skada eller döda mig. Om du är kriminell påverkas du inte av rättssystemet. Om jag som polis i yttre tjänst kände att jag hade samhällets och politikernas stöd i ryggen, att det jag jobbade mot gav effekt. Att jag skulle se att det vi utför gör skillnad, att vi får bort de kriminella från gatorna. Då är det i sin ordning att jag tar en risk. Att vi skulle få fast dem. På riktigt. Det här är inga okända människor för polisen, vi vet vilka de är. Det värsta är att det inte händer någonting. De får inga straff. Ju fler brott du begår i Sverige, desto mindre straff får du, du får rabatt på rabatt, man försöker hitta förmildrande omständigheter… och då börjar jag tappa tron på det jag gör, varför ska jag utsätta mig för risken att kanske dö om mitt arbete ändå inte gör någon skillnad?

– Sen kan politikerna gå ut och säga att det är helt oacceptabelt och att de ska krossa gängen, men de gör ingenting för att hjälpa poliser som sliter. Det är det största sveket mot oss som jobbar mot det här.

Hur tänker du om polisens prioriteringar? Det har ju varit en del kritik mot att man satsar så hårt på att jaga och bevaka vanliga svenskar som till exempel demonstrerar mot coronarestriktioner, men ser mellan fingrarna när andra samlas för att visa politiska sympatier som är så att säga politiskt korrekta?

– Vårt uppdrag sätts av politiken. Cheferna anpassar vårt arbetssätt efter hur debatten ser ut, kan man säga. Efter det politiskt korrekta, efter värdegrunden som råder. Då blir det jättehårda insatser mot systemkritiker, men tar man BLM, då får man härja fritt, då får man slå sönder saker, vandalisera, för man gör ju det “för en god sak”. En polis uttryckte sig till och med så angående en demonstration mot Israel. Det är helt skevt, att polisen blivit så genompolitiserat. Människor är inte längre lika inför lagen.

Vi kommer in på rättsväsendet och dess tandlöshet mot grov kriminalitet.

 – Det svenska rättssystemet är förlegat. Bara vanliga medborgare har något att förlora i det, och kan frukta påföljder. Ett narkotikabrott för en kriminell som har noll i deklarerad inkomst är inget straff, dagsboten blir minimibelopp. Men om du som vanlig medborgare begår samma brott får du ett enormt ekonomiskt straff. De som struntar i lagen och struntar i straff, de har ingen vilja att ingå i ett vanligt samhälle eller rädsla att ingå i belastningsregister. Annat är det för en vanlig Svensson som riskerar att inte få jobb, som inte kan söka vissa utbildningar, eller får ett kännbart ekonomiskt straff, för dem fungerar lagen. Lagen fungerar bara för dem som försöker följa dem, men för dem som struntar i dem är den tandlös.

– Vi poliser är också människor… står man två i en patrull mot en stor grupp kriminella man vet har vapen och ingen respekt för människoliv, det är klart polisen blir rädda. Då kanske det är lättare att fokusera på ett trafikbrott, det är enklare att vara tuffare mot en svensson man vet inte kommer skjuta dig i huvudet. Det förstår jag också att de känner så. Då fokuserar man på de brott där man inte riskerar någonting. Och det gäller hela samhället, när man till exempel är på en brottsplats, och pratar med vittnen, eller målsäganden, de vet exakt vem som är gärningsman, men de är livrädda, de säger att de inte vill delta, inte med sitt namn, de fruktar repressalier, de vet precis som vi vet, att brotten inte leder till några kännbara straff, den här gärningsmannen får vi inte bort från gatan, han är snart tillbaka, och då har vittnet ett hot på sig… Som mannen som filmade gängkriminella som körde rally, han utsattes för en granatattack mot sitt hus som hämnd. Vem vågar vittna när sånt kan ske? Den som kastat fick två år…  för att ha kastat en handgranat mot en sovande barnfamilj… Någonting är riktigt skevt när det är så lågt straff för ett så grovt brott och sedan går gärningsmannen fri.

– Vittnen, näringsidkare… vilken företagare vågar säga emot gängen med deras våldskapital? Ska du stå emot dem och få din butik uppeldad? De vet vilket våldskapital de har. När samhället inte backar upp medborgare, så kan vi inte jobba mot de kriminella heller. Hur ska de våga? Jag ser till exempel hur kriminella hänger runt restauranger och caféer. De går in och ut och tar mat gratis.

Jag har funderat på om ni skulle ta hjälp från utlandet. Polis som kan hantera de här gängen. Som är hårdare.

Alex håller inte riktigt med mig.

– Det är sant att vi har resursbrist och personalbrist, de grova brotten sväljer enorma resurser från polisen… mycket av tiden går till brottsförebyggande åtgärder och insatser. Man bevakar rättegångar. Man tar personal från yttre tjänst för att kontrollera att folk som kommer till Sverige har covidtestat sig. Vi har ofta minimibemanning och vi har för få poliser. Det vi verkligen skulle behöva är att få bort dömda kriminella från gatan. Det skulle bli färre att jobba mot, och ha en avskräckande effekt. Se hur Danmark försöker lösa problemen. Samhället borde hjälpa oss så vårt arbete får verklig effekt.

Vi kommer in på polisutbildningen och att den blir allt mer urvattnad, på politisk grund.

– Jag ger inte mycket för Södertörnsutbildningen… den är väldigt påverkad av den samhällskultur vi har. Du kan inte diskutera problem på seminarier, konkretisera problembilden… du är under utbildning, du vill inte riskera. Det blir en politisk korrekthet i diskussionerna i utbildningen. Det är skrämmande att se unga personer som just gått ut gymnasiet, gå från en PK-miljö i skolan till polishögskolan och där indoktrineras man åter i nåt slags PK-diskurs där man ser gärningsmän som offer… och sen kommer de ut i en verklighet i utanförskapsområden där verkligheten slår dem i ansiktet. Jag känner mig inte alltid trygg med den jag åker med. Jag kan känna att brakar det åt helvete så står jag själv och måste ta hand om den unga personen, blir snarare en belastning.

Gärningsmän som offer, ja. Och rasistkortet.

Alex suckar.

– Man har en tro på att de här människorna, de utländska gängen, klanerna, har samma tänkesätt som svenskar. Men det har de inte, det är en helt annan syn på familj, på kvinnor, på pojkar och flickor, på rättsväsende, det är en annan kultur. Men vi anpassar varken polisen eller samhället efter de här skillnaderna, vi behandlar alla som om de vore uppväxta med den svenska kulturen. Här hamnar vi poliser i kläm.

Ser du en risk att poliser med utländsk bakgrund skulle vara mer lojala mot sin egen kultur än mot Sverige?

– De poliser med utländsk bakgrund som jag jobbar med, jag har inte sett att just de skulle ha den mentaliteten… men jag ser ju att den risken finns. Som vi har sett har till exempel rättsväsendet infiltrerats. Vi ser att vi har osvenska influenser. Myndigheter som fuskar med bidrag. Den risken finns förstås även inom polisen.

Och medan det kriminella samhället brer ut sig, backar de skötsamma svenskarna.

– Svenskar anpassar sig hela tiden. Man vågar inte åka kommunalt… man köper en bil. Man åker och handlar tidigt. Man går inte och tar promenader sent på kvällarna. Man begränsar sin vardag, begränsar sina liv. En otrygghet i samhället. Många jag pratar med säger att de inte vågar gå i centrum, tjejer vågar inte gå ut själva. Har man varit på krogen vågar man inte längre åka nattbuss hem. Kista Galleria, där finns nästan inga svenskar kvar. Och i Mall of Scandinavia, där rånar unga invandrargäng svenska ungdomar. Det leder till att svenska ungdomar slutar gå ut. De sitter hemma, spelar tevespel, umgås via nätet, för att de inte vågar röra sig i samhället. Det är en konsekvens av att man inte tar tag i det här problemet.

När folk säger “det är inte så illa” så vill jag de kollar vilka uppoffringar de gör för att inte bli utsatta för brott. Polisen i Rinkeby, de vågar själva inte ta sig till och från stationen, man fick sätta in en bil för att skjutsa hem folk. Staten har kapitulerat för gängen med våldskapital, man har gett upp det området, och alla dem som bor där, även de vanliga medborgarna. Man har lämnat kontrollen över samhället till kriminella nätverk och familjer.

Det har nu pratats om klaner i Hjällbo och Göteborg, men du har en familj på Malmvägen i Sollentuna utanför Stockholm som styrt i hur många år som helst. Polishuset ligger bredvid Malmvägen. Men man har inte kontroll över det området.

Om det fanns handlingskraft, skulle man rensa då?

– Ja. De är ju kriminella, man har brott på dem… Man skulle kunna slå ut de här nätverken. Man måste ta bort hela det här tänket, att människor kan och ska rehabiliteras. De här har ingen vilja bli en del av svenska samhället, de vill leva i ett parallellsamhälle, och då måste man anpassa straffen därefter. Vill ni inte följa lagar, då får ni sitta inlåsta en lång tid framöver. Så man blir av med dem. Det ska kännas att vara kriminell i Sverige, sa Stefan Löfven, men det gör det inte som det är nu.

– Bara att polisen identifierat de här personerna borde rendera att de får sitt boende genomsökt när som helst, att man genomsöker deras förråd, det ska ske utan misstanke där och då bara av egenskap av att de tillhör ett kriminellt nätverk som tillför oro i området. Men istället underlättar man för de kriminella. Från 1 juli har man gjort ändring i lagen för unga lagöverträdare, man ska inte låsa in dem under 18 år, bara om absolut nödvändigt ska de hållas i en polisarrest… de här personerna begår grova brott, misstänkta polismördaren är 17 år, ska han då bara häktas i tre månader? Politikerna säger att de ska krossa gängen, men så införs lättnader för kriminella. Det går åt helt fel hål. De genomför inte att det utdelas hårdare straff. I Danmark tar man krafttag, i Sverige säger man att det är oacceptabelt, så får det rulla vidare. Man konstatera problembilden och sen händer det ingenting.

Hur går snacket mellan dig och dina kollegor?

– Det är mycket uppgivenhet, man raljerar över de straff de kriminella får. Många med mig, börjar tappa tron på att det här går att vända. Jag har tyvärr inget hopp om att en förändring kommer ske den närmaste tiden. Om jag är den enda som tror på det här och förebygga det här, varför ska jag då göra det om samhället inte vill hjälpa mig att förändra? Ingen vill gå till sitt jobb och lägga ner sin själ för något man börjar tappa tron på. Jag är inte unik att känna så här. Det hör jag från många av mina kollegor. Jag kan säga det här för att jag är anonym, men även inom polismyndigheten får man inte tala klarspråk. Hela den problembilden jag beskriver, och åtgärder för att stävja det… Lägg till slitiga arbetstimmar, att du riskerar ditt liv, för en dålig ersättning… inte bara mitt liv utan även min familjs, med hot, risker med stenkastning, skjutning, allt möjligt. Vi jobbar i en farlig miljö utan någon som helst uppbackning. Jag vet inte om jag kan råda någon att bli polis så som det ser ut idag.

Finns det någon ljusglimt nånstans?

– Det är kollegorna. Vi kämpar på, trots att det känns som en uppförsbacke. Det finns ett enormt engagemang inom polisen, vi vill få till en förändring och skapa ett bättre samhälle. Det ger ändå ett slags hopp om att inte ge upp. Men vi behöver hjälp. Vi kan inte stå ensamma, mot den ökade grova brottsligheten. Det är väl det som är hoppet. Kollegorna, och deras engagemang.

En tanke på ““Största sveket är politikerna som säger att de ska krossa gängen – men lämnar oss poliser i sticket””

  1. Hej
    Det berörde djupt i hjärtat att läsa om det här. Kriminella har det daltats med i årtionden. Och att det ökar är inget som förvånar mig. Att klappa en kriminell på axel och säga ”gör nu inte om det” ( ni förstår vad jag menar..) fyller ingen funktion. Ett straff måste vara kännbart, vad gör det annars för nytta?? Ta bort rabatterna och gör tvärtom, hårdare straff för varje gång! Och inför utvisning innan avtjänade av straff. De pengarna kan läggas där dom behövs – brottsbekämpning. Och då behövs resurser till poliserna.

    Hur kan vi, gräsrötter, hjälpa?

    Gilla

Kommentarer är stängda.