Sverige kommer inte att klara detta – vi måste ha en plan B

Posted on

De negativa följdverkningarna av Sveriges strategi att befolka landet med i hög grad bidragstagande och lågkompetenta människor ifrån tredje världen blir allt mer påträngande. Alla delar av samhället påverkas sedan ett antal år i grunden av Sveriges markant förändrade demografi. Etablissemang och politisk ledning förnekar dock fortfarande att det skulle röra sig om ett strukturellt och strategiskt jättemisstag. Istället försöker man allt mer ansträngt att upprätthålla det narrativ där problemen handlar om den klassiska avvägningen mellan samhällelig höger och vänsterorientering. Den salongsfähiga “höger”oppositionen har avancerat något längre och låter numera regelbundet meddela att de är upprörda över regeringens handfallenhet i att hantera de negativa effekter av annorlunda kultur och kroniskt lågt humankapital som massinvandringen fört med sig. Några förslag för att få Sverige tillbaka i hållbarhet har de dock inte, även ifall de själva verkar tro (eller intala sig) det. Dessutom försöker de lura i väljarna placebon.

Sammantaget är den demografiska förändringen genom storskalig introduktion av människor ifrån tredje världen så omfattande och växande att det skulle krävas extrema åtgärder av en karaktär ingen demokrati vill kännas vid för att återbalansera Sverige. Detta faktum vill det boulevardliberala etablissemanget av naturliga skäl inte kännas vid, då det skulle implicera att de kommer att vara oförmögna att leda Sverige även i framtiden. Med SD:s sannolika valvinst 2022 och därmed bildade “konservativa” regering lär saker dock röra sig i rätt riktning. Pådrivet av SD, med M och KD i mer eller mindre motvilligt och förvirrat släptåg. Vi kan dock räkna med att konstellationen inte kommer att klara av mer än att skrapa lite på ytan av det enorma problemkomplex M och S introducerat i Sverige. Till detta kommer det tämligen omfattande gardet av GAL-tyckare, mediefolk och tillhörande politiker, som kommer att upprepa talepunkten att asylmångfalden är en framgång ända fram till gravkanten, och därmed underminera varje potentiellt framsteg. Sedan har vi förstås också den allt mer aktiva asyldiasporan som tar större plats, i egenintresse framställer Sverige som en allemansrätt och blåser upp sin egen fantastiska betydelse för Sveriges fortsatta existens.

Denna diaspora är idag av betydande storlek. Den utgör runt 20% av dem som uppehåller sig i landet. Bland unga är andelen betydligt högre. Detta gör diasporan till en viktig väljargrupp för främst S, varför vi inte lär få se några åtgärder som kan uppröra gruppen från S-håll under mycket lång tid, troligen aldrig. Och den bistra sanningen är, som jag kontinuerligt påpekat i över fem år nu, att det enda som kan rädda Sverige långsiktigt som en fungerande västerländsk och skandinavisk stat, är storskalig återvandring av människor med asylbakgrund. Allt annat kommer inte att åstadkomma mer än förändringar på marginalen.

Då behöver man fundera över hur sannolikt det är att det nuvarande svenska etablissemanget och dess framtida varianter kommer att mäkta med att se till att minst 90% av dem med asylbakgrund permanent lämnar Sverige. Efter att ha spenderat flera år med frågor kring massinvandringen är min bedömning att den sannolikheten är nära noll. Det kommer helt enkelt inte att finnas någon majoritet för det statsmannaskap, mod och styrka som skulle krävas för att genomföra storskalig återvandring. För många krafter skulle sabotera, bråka och vika sig för att det skulle materialiseras.

Följden är att Sverige dessvärre kommer att fortsätta sin resa utför, långt in i framtiden. Landet kommer alltså inte att vara en dräglig plats för Sverigevänner och deras efterkommande, och vi behöver därför utvärdera vilka alternativen för ett någorlunda gott och svenskt liv är. Efter att ha ägnat detta tämligen mycket tankearbete under det senaste året eller så är min uppfattning att det minst dåliga alternativet för oss är att långsiktigt agera enligt principen “omgruppera och konsolidera”. Detta innebär att vi förflyttar fokus och mål för vårt arbete ifrån det kakafoniska Sverige som helhet, till en avgränsad geografisk yta, där vi i kraft av stort mantal kan ta den administrativa och på sikt strategiska ledningen. Ett på flera sätt lämpligt område för denna konsolidering är centrala Skåne och västra Blekinge, som har en lång tradition av skandinavisk patriotism, frisinne och handlingskraft.

Av de enskilda kommunerna i regionen är Hörby intressant som startpunkt, då den redan idag har en mycket stor representation av Sverigevänner. I kommunvalet 2018 fick SD hela 35,3%, vilket var högst i landet. Kommunen har bara drygt 12000 röstberättigade, så en inflyttning av ca 7000 Sverigevänner skulle ge SD et al. en stabil egen majoritet i kommunfullmäktige.

På samma vis kan man förfara i flera andra kommuner i regionen. Med relativt måttlig inflyttning av Sverigevänner kan regionen därefter styras politiskt av dem. Med Hörby som startpunkt och därefter grannkommuner kan man realisera ett expanderade mönster. Med detta förfarande skulle ett större antal angränsade kommuner kunna styras av Sverigevänner. Se figur 2 för hur regionen skulle kunna se ut säg runt 2040.

Den egna majoriteten regionens kommuner skulle användas för att maximera det patriotiska utfallet utefter vad det relevanta tillståndet i Sverige för tiden tillåter. Vi ser redan idag början till detta i främst Staffanstorp, Skurup och Sölvesborg. Den allmänna strategiska inriktningen skulle vara att maximera främjandet av den svenska nationen och därtill kopplad skandinavism och klassisk västerländsk kultur i stort. Företeelser som motarbetar detta skulle dämpas. Förbud mot utomeuropeisk kulturell och religiös verksamhet osv. skulle införas och för dessa aktiviteter hänvisas till det övriga Sverige. Det handlar alltså inte om att eliminera, utan om att förflytta sådan verksamhet ut ur regionen. För detta skulle man kunna arbeta med att hitta gemensamma lösningar som är någorlunda acceptabel för alla inblandade.

Givetvis kommer dylikt förfarande att stöta på hårt motstånd ifrån de inbitna mångkultursförespråkarna i Sverige, men vi kan samtidigt räkna med att motståndet emot handgripliga och extraordinära åtgärder kommer att minska vartefter tillståndet i Sverige blir alltmer desperat. M och KD lär inte göra något större motstånd om 10+ år, så i de perioder när de sitter i den svenska regeringen bör regionen kunna avancera sin policy utan dramatiskt motstånd ifrån Stockholm. Dock bör vi förvänta oss perioder med större motstånd emot regionens “separatism”, men detta får hanteras med ökade resurser, diplomati och strategi.

På längre sikt kan vi alltså räkna med att Sverige blir alltmer försvagat och kaotiskt. Det innebär att den svenska staten kommer att bli alltmer upptagen och ansträngd av att hålla landet flytande, och statens förmåga att invända emot regionen av Sverigevänliga kommuner bör successivt bli mindre. Samtidigt blir regionen starkare och mer framgångsrik efterhand, i takt med att fungerande skola, näringsliv, infrastruktur, social enighet osv. ger utdelning. På lång sikt, säg om 40+ år, är det inte osannolikt att Sverige utvecklats till en definitiv säkerhetsrisk för norra Europa, och det kan bli aktuellt med diverse säkerhetsåtgärder emot Sverige från åtminstone grannländernas sida. I det skedet kan den Sverigevänliga regionen, till skillnad ifrån Sverige, utgöra en stabil partner gentemot grannländerna, och vi kan knyta närmare kontakter på alla relevanta områden.

I det långa perspektivet skulle alltså regionen fungera som ett friskt och harmoniskt habitat för att bevara, odla och utveckla den svenska kulturen samtidigt som ett starkt nordiskt samhälle byggs och kontakter knyts. Målet är att genom kompetens och visdom bygga ett samhälle i världsklass, där vi kan mäta oss med de bästa i samtliga kategorier: kunskap, näringsliv, infrastruktur, livskvalité, styrka osv. En avgörande effekt av detta blir att när det svenska förfallit och glömts bort av de misshandlade framtida generationerna i Sverige, har det bevarats och odlats i den Sverigevänliga regionen, som då troligtvis kommer att bestå av några miljoner svenskar.

Detta ger förutsättningar för att när den dagen kommer bemöta och ta itu med det sönderfallna och kaotiska Sverige. I samarbete med exempelvis NATO eller en framtida sammanslutning av europeiska länder kan den Sverigevänliga regionen bli ledande i arbetet med att återstabilisera Sverige. Det skulle exempelvis kunna ske genom att gå in och ta över förvaltningen av Sverige ifrån den troligtvis korrupta och söndriga ledning som styr Sverige om säg 60-80 år. Alternativt kan man ge stöd till de konservativa och Sverigevänliga etablissemang som fortfarande finns i landet, så att de med regionens hjälp kan ta över styret av landet. Därifrån kan processen inledas att återbörda Sverige till den svenska nationen och att läka 100 år av vansinne. Detta skulle ske genom ett humant och generöst projekt att utvandra de människor som ankommit Sverige genom det illegitima asylmassinvandringssystemet, vilket då skulle röra sig om efterkommande i flera generationers led.

Sammanfattningsvis tror jag att vi behöver förlika oss med att det kommer att ta minst runt 100 år för att återställa Sverige till Sverige, och att ovanstående strategi är den minst dåliga för att åstadkomma det.