Ekofascism i Sverige

Ekofascism i Sverige

21 oktober 2021
Jan Tullberg
https://samnytt.se/ekofascism-i-sverige/

I den politiska debatten anklagas ofta Miljöpartiet för populism. Detta är dock helt fel – partiet tror att miljöfrågor är populära, men det gör dem inte till populister. Det är istället så att de blivit frälsta på sina egna predikningar – de vill rädda världen och de har en god vision som inte behöver stöd av folkets röst.

Miljöpartiet ser sig inte heller som folkets röst utan som Gaias. Man är inte heller en del av den populistiska kritiken av statsmakten. MP drivs istället av en vilja att använda samhällets institutioner mot det folkliga konsumtionssamhället.

MP:s roll som vågmästare gör att de fått en politisk betydelse som vida överskrider deras väljarstöd. På vänster–högerskalan är de ett mittenparti, men i alla andra bemärkelser är det ett extremistparti.

Många andra partier, främst Socialdemokraterna och Moderaterna, är primärt maktpartier som synbarligen vill bestämma. Miljöpartiet driver sina politiska krav hårt och får igenom mycket mer än som noterats. ”Störst bestämmer mest”, gäller inte alltid.

MP har varit förvånansvärt skickliga i att lura Socialdemokraterna i regeringen med en tvåstegsstrategi. Först ändrar man någon miljöregel för att sedan plocka fram den nya regeln och kräva rättelse.

Åsa Romson fick igenom ändringar i naturskyddet på Gotland 2018. Sent omsider uppdagas att Cementa får slut på brytbar råvara till sin fabrik från 31 oktober. Först i augusti undviker man ett nödstopp genom en diskutabel speciell utvinningsrätt i 8 månader till. Men pressen fortsätter efter denna dispenslösning.

Samma modell används också mot kärnkraften. Det svenska slutförvaringsbeslutet skjuts på framtiden, vilket skapar osäkerhet för investeringar i kärnkraft. Här har man tagit ett beslut mot ett panikstopp genom att ta ett annat halvbeslut. Mellanlagringen i Oxelösund blir snart fullt, men får nu bygga ut kapaciteten från 8 000 ton till 11 000 ton.

Det är ingen riktig lösning utan en pseudo-lösning och denna osäkerhet leder till ett investeringsstopp för nya kärnkraftsanläggningar som Sverige behöver. Industrin är svag och passiv; de tar den politiska osäkerheten och omvandlar den underdånigt till osäkra företagsekonomiska kalkyler.

De borgerliga i Stockholms stadshus har också låtit MP få igenom sin vilja och på så sätt styra hela staden i sina prioriterade frågor. Om samarbetspartierna till Miljöpartiet får positioner med makt och status kan de svälja förtreten att genomföra en annan politik än den de egentligen vill föra. Många borgerliga politiker måste hålla sig för näsan och undra över hur de blev praoelever hos MP. Det blir många cykelbanor.

Om MP får igenom sin vilja tar man och lägger ner Bomma flygplats. Stegvis förstås. Enligt Per Bolund är steg ett att plocka bort Bromma som flygplats ur den långsiktiga översiktsplanen. Efter detta förberedande steg blir det mindre dramatiskt att senare lägga ner flygplatsen.

Den temporära nedgången i flygandet under pandemin växer till centralt argument. Utifrån rådande situation anser MP att Bromma kan läggas ner, utan att Arlanda byggs ut. Cykelbanorna är byggda för att komma till användning.

Näringslivet går fot till Miljöpartiet och tror på alla potentiella miljösatsningar. De antar optimistiskt att kundföretagen kommer att bli tvingade att betala de högre kostnaderna för fossilfritt stål. På något slugt sätt kommer de att försöka skaffa statliga garantier så att företagen inte går omkull på grund av riskfulla investeringar.

Till denna väsentliga ökning i energibehov kommer förändringar i fordonsflottan. Nya bilar skall gå på el från 2025, och 2030 kommer försäljning av bensin och diesel att fasas ut.

På en lägre nivå i företagen jobbar reklambyråer på under premissen att konsumenterna brinner för klimatsmart mångkultur. Men hur smart är det att öka efterfrågan på el, medan man lägger ner befintlig kärnkraft och motsätter sig ny kärnkraft och försvårar omställning genom cementbrist?

Miljöpartiet har en komplicerad relation till miljön. Partiets existens bygger inte på en problemfri miljö, utan att väljaren upplever sig leva mitt i en akut klimatkris. Det är inte ologiskt att partiintresset är att Sverige får miljöproblem som partiet först skapar, för att därefter söka en lösning.

Miljöpartiet uppfattas nog av väljarna som odugliga idealister som snarare har ett gott hjärta än är duktiga verkställare. Det är socialdemokratins och näringslivets räknenissar som anses ha såväl det operationella ansvaret som den framtida skammen.

En anledning till denna teflonkapacitet är medias positiva syn på Miljöpartiet. Att vilja väl räcker, som för små barn, till en friande dom. MP:s lista över märkliga beslut är lång, men partiet bedöms som Greta. Lite masochistiskt kan man ta emot en utskällning för en resa till Thailand som man gjort fast man, innerst inne, anser att man inte borde ha rest. Att bli överens med sitt överjag är ingen lätt process.

Man bör notera att det helt saknas en populistisk koppling till folkviljan. Allt hänger på att se det ljus som de frälsta ser och sedan blommar godheten ut. Det är ingen revolt mot överheten utan snarare överhetens revolt mot demokratiska värderingar och hänsyn.

Det som kan ge Miljöpartiet en air av demokrati är att partipiskan inte viner över menigheten i partiet. Men draget till demokrati inom själva partiet följs inte upp med en demokratisk syn på förpliktelser till folkviljan. Det är snarare så att folket behöver lyssna mer uppmärksamt på det miljöpartistiska prästerskapet.

Den destruktiva miljöpolitiken kombineras med en del identitetspolitik för att skapa det käbbel som trots allt är politiska partiers livsluft.  Åsa Romson skall inte bara minnas för sitt krokben mot Cementa eller sina tårar i riksdagens talarstol för miljöpartistiska kommunalråd utan för sitt framträdande i Almedalen 2014: ”För de allra flesta av oss är faktiskt inte vita heterosexuella medelålders män, utan människor”.

Dikotomin är inte glasklar, men man förstår vartåt hon är på väg. Efterträdaren Märta Stenevi vill ta ett ytterligare steg i globalistisk anpassning: ”Ska utlandsfödda kvinnor få makt kommer vita, inrikes födda kvinnor att behöva flytta på sig.” Det här nämndes inte förrän efter det att Stenevi blivit språkrör.

Svensk politik lider av en rad missförhållanden som gör att den miljöpartistiska svansen viftar med hela riksdagshunden. Vi befinner oss i en sörja som i stor utsträckning är skapad eller i alla fall förvärrad av Miljöpartiet.

Det finns säkert många som önskar MP ut ur riksdagen, men det finns inte mycket av effektivt motarbetande. Det är mer en post på önskelistan till Tomten än något man tacklar själv.

MP hade tidigare två fraktioner, realos och fundis, vilka nu tycks ha fusionerat. På ett realpolitiskt högst kraftfullt sätt agerar partiet med framgång för sina fundamentalistiska idéer, som dessvärre är synnerligen destruktiva för Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: