KASTRERAD KRIGMAKT: Vem snodde kulorna, och varför vill allt fler partier ansluta oss till Nato? Hur gick det till när en malaj och ättlingen till en cirkusartist berövade oss vår försvarsförmåga – och varför gjorde de det? Del 1

18 mars 2022
  • Göran Persson minskade armén till en tiondel av vad den varit 20 år tidigare, flyg och flotta minimerades
  • Fredrik Reinfeldt såg ”försvaret som ett särintresse”, inte som en nödvändighet för nationen
  • Socialdemokrater lovade oss fred i vår tid och att vi inte längre behövde kunna försvara oss

Året är 1976. Jag står ungefär i mitten på en rad med 30 unga män. I korridoren står det en stank av sprit och dåligt vin. Cigarettrök också. Förstås. Nästan alla har dragit några snabba bloss innan det är uppställning.

Jag är garanterat den ende i ledet som är vare sig bakfull eller full. Och som har putsade kängor och uniformen i ordning. Snaggad.

Kompanichef Svärd vandrar längs med ledet, när han kommer till slutet av korridoren hoppar han upp på en bänk och låter sin ondskefullt blängande blick svepa över oss och ryter ungefär:

”Ni är fanimig den sorgligaste församling jag sett. Ni ser ut precis som ni luktar.”

Han tystnar. Låter blicken svepa över oss igen. Den svarta blicken stannar på mig. Han stirrar en stund, pekar med hela handen mot mig och kommenderar:

”Ni där, kliv ett steg fram. Ni andra, titta noga.”

Kamraterna följer ordern och 29 par blodsprängda ögon vänds mot mig.

Svärd fortsätter:

”Så där ska en svensk soldat se ut. Vad heter ni?”

”Benulic, kapten.”

Svärd såg ut som om han tänkte något i stil med ”aldrig får man vara glad”, men gav mig ändå en nådig och uppskattande nick.

Där någonstans föddes nog min tro på den svenska krigsmaktens viktiga roll. Inte bara när det gällde att försvara nationen, utan när det gällde att skapa en känsla av samhörighet. Det var en plats där man lärde sig lyda, se sin roll i en hierarki – något som inte bara är nödvändigt i strid och krig – utan i varje sammanhang. Och pojkar blev män, även om de inte blev av med alla barnsliga beteenden.

Och precis som cykeln en gång spelade en stor roll i Bergslagens små brukssamhällen och bondbyar för att motverka inavel, kom de svenska regementena att spela en än större roll på det området; när Skånepågar hamnade i Boden och norrlänningar i Visby.

USA har aldrig varit en stor smältdegel för många nationaliteter, det landet har mer varit som en såspanna där allt skurit sig.

Den svenska krigsmakten var däremot en smältdegel för den egna nationen – för det är inte givet att det i en nation uppstår en känsla av samhörighet mellan de individer, klasser och skikt som utgör nationen. Den samhörigheten uppstod dock i värnpliktens vardag.

Att jag under den där uppställningen var den ende utan alkohol i kroppen och med allt i ordning berodde på att jag var där för att lära mig bruka vapen för en framtida röd revolution – och för att försvara landet om så behövdes. Den torra, teoretiska insikten om det senares nödvändighet, omvandlades under värnplikten till en känsla av praktisk självklarhet, och en tro på landet, dess invånare och förmåga.

På samma sätt ingav värnpliktsarmén civilisterna en känsla av att landet var starkt. I trettiotalet regementsstäder fanns det alltid kullar med tusentals unga män iförda uniform.

När vår krigsmakt utplånades försvann också antalet. män. Inte så att de bytte kön. Eller jo, lite grann kanske, på sätt och viss. En nation som inte organiserar sina män till försvar blir till slut en nation utan män – och det kommer att rubba balansen i det civila samhället.

Vi får en nation av valpar, vilket inte är bra när det finns stora, raggiga hungriga hundar utanför kenneln.

Önskat tillstånd

Nu har vi inte en krigsmakt längre.

Och mycket till känsla av samhörighet finns inte heller – ens mellan svenskar.

Och det här är nog ett tillstånd det varit meningen att vi ska hamna i.

Det finns ett samband mellan uttalanden om att ”det inte finns någon svensk kultur” och påståenden om att ”vi måste gå med i Nato”.

En nation utan egen armé kommer att förvirrat se sig om efter andra som kan ge den skydd, ungefär som en orkeslös man som ringer till grannen och frågar: ”Jo, du, jag orkar inte riktigt längre, kan du kommer över och lägra frugan?”

”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade” som Fredrik Reinfeldt skrev i sin bok Det sovande folket. Nu kommer någon att invända, och säga att det gäller ju enbart när det gäller tron på att allt ordnar sig med bidrag från staten. Men ställ det vid sidan Reinfeldts ord om att:

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Eller ett Reinfeldt-citat jag grubblat mycket över:

”Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt.”

Jag har inget emot färgade amerikanska cirkusartister – och definitivt inget mot lettiska hembiträden. (Fast… ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt problem med cirkusartister – alla cirkusartister – oavsett kulör och ursprung.)

Alltså: hos Reinfeldts moderatgeneration renodlades ett månghundraårigt folkförakt som fanns i delar av den svenska överheten. Märk väl – inte i alla delar av den svenska överheten; det fanns brukspatroner, adliga godsägare, handelsmän och ämbetsmän (som ofta arbetat sig upp från enklare förhållanden i ett fattigt bonde-Sverige) som hade respekt för de andra stånden … men det är inte givet att det gällde ättlingen till en färgad amerikansk cirkusartist.

Avsky för Sverige

Det finns ett avstånd till – för att inte säga en avsky mot – vanliga svenskar i Reinfeldts moderatgeneration, en vilja att se sig som förmer.

Kanske uttrycks det bäst av den nyliberala falangen, som när en av dess företrädare – Frihetsfrontens Mattias Svensson – i ett brev till Värnpliktsverket i slutet på 1990-talet förklarade:

”Det finns ingenting som skiljer värnplikten från andra former av slaveri.”

Killen ville liksom inte göra lumpen – det var ”slaveri”.

Mattias Svensson blev sedemera ledarskribent på SvD och DN – och där – och i andra sammanhang har han aldrig försummat att uttrycka sin tacksamhet för att Ronald Reagan höll tal vid Berlinmuren, krävde att den skulle rivas, och därmed likt en halvt dement Harry Potter trollade bort Sovjetunionen.

Alltså: vi har en ung man som bor i ett land som i sin närhet fortfarande har en stormakt som främst ser till sina egna intressen. Men han vill inte göra sin värnplikt – för det är slaveri.

Men han uttrycker konstant sin tacksamhet till USA för att Sovjetunionen inte finns.

Och där har vi den mentalitet som kännetecknar de politiska krafter som började riva ner den svenska krigsmakten. Människor som inte tycker om det svenska, och som anser sig för själsfina för att dra på sig en uniform och som ser upp till USA och tycker det landet ska ta hand om allt här i världen (såvida presidenten inte heter Donald Trump).

Det kom att märkas snabbt när Reinfeldt bildade regering.

Försvarsbudgeten som andel av BNP gick från 1,3% 2006 till 1,1% 2014.

I förordningen till Försvarsmakten försvann formuleringen “Hela Sverige skall kunna försvaras”.

Värnplikten avskaffades helt 2009.

Reinfeldt kallade krigsmakten ”ett särintresse”. Det som skulle värna landets oberoende degraderas till att bli en bland alla andra bidragsäskande myndigheter.

Och Sverige hade i fem år en moderat försvarsminister som vapenvägrat – mellan 2007 och 2012 var han den som hade det politiska ansvaret för krigsmakten.

Men regeringen Reinfeldt fullföljde egentligen bara det som regeringen Persson inlett. Under Göran Perssons tioåriga styre – från 1996 till 2006 – minskar försvarsbudgeten som andel av BNP från från 2,2 procent 1996 till 1,3 procent 2006.

Slakten inleds

Regeringen Persson och dess försvarsminister Björn von Sydow lägger fram propositionen “Det nya försvaret” där det förklaras att:

“Regeringen anser att Sverige behöver ett militärt försvar som är betydligt mindre till sin volym än tidigare, men som har hög kvalitet och som är allsidigt användbar till en mängd olika typer av insatser. I stället för ett invasionsförsvar behövs ett insatsförsvar där möjligheten till framtida anpassning är en viktig planeringsförutsättning.”

Den som undrar vad alla dessa ord betyder kan se på resultatet:

  • 85 procent av arméns stridsförband försvann
  • 90 procent av lokalförsvarsförbanden försvann
  • hemvärnet halverades
  • flygvapnet halverades
  • tre fjärdedelar av marinen försvann

Från att Sverige varit en militär stormakt satt vi nu med ett försvar som möjligen kunde vunnit ett krig med Vatikanstaten eller San Marino.

Orsaken till detta var också att socialdemokratin liksom den svenska högern hade förvandlats.

Högern blev moderaterna och togs över av människor som föraktade Sverige och i alla avseenden ville riva alla former av gränser.

Socialdemokraterna hade utvecklats till ett parti som på alla sätt var avskärmat från folkrörelser och folkdjup – kvar fanns bara intresset av att behålla makt och kunna köpa röster.

För båda dessa partier var krigsmakten ett problem – inte bara för att den kostade pengar utan också för att den stod för något för partierna främmande – tanken på att det fanns något värt att försvara; något som förenade arbetare, tjänstemän och direktörer.

Den grundläggande enighet som funnits mellan höger och socialdemokrati om att nationen var värd att försvaras och skulle försvaras var nu ersatt med en ny enighet: det fanns inget värt att försvara, och om det fanns behövde det inte försvaras – för det fanns inga hot.

Sverige gjorde sig av med 25 utbildningsregementen och smått obegripliga mängder materiel. Men socialdemokraterna var ändå inte nöjda. Leni Björklund lägger fram propositionen “Vårt nya försvar”, vilket bland annat leder till att stridande förband ytterligare minskas – de halveras och blir en tjugondel av vad de var 20 år tidigare. Lokalförsvarsförbanden försvinner helt – från att ha varit den största gruppen 20 år tidigare.

Håkan Juholt, ordförande i försvarsberedningen förklarar det hela med att:

”… omfattande väpnade angrepp ifrån en annan stat mot Sverige ser vi inte framför oss i närtid.”

Alla dessa krig

Men hur såg verkligheten ut under de här åren?

Vi har det albanska inbördeskriget 1997, kriget i Abchazien 1998, Dagestankriget 1999, andra tjetjenska kriget 1999–2009, krisen i Kodori i Georgien, uppror i Makedonien 2001, strider i Kosovo 2004, 2008, 2014, ingusjetiska inbördeskriget 2007–2015, rysk-georgiska kriget 2008, uppror i norra Kaukasus 2009 till i dag, rysk-ukrainska kriget som egentligen pågått sedan 2014.

Dessförinnan hade vi upplevt inbördeskrigen i det forna Jugoslavien och som en avrundning på det Natos långvariga bombning av Serbien.

Det mesta hände lite, lite längre bort än Ukraina. Men inte så långt bort.

Under denna period byggde Nato också medvetet ut sina positioner i östra och centrala Europa och i Baltikum – något som rimligen bidrog till att öka spänningarna mellan USA och Ryssland. Vilket vi ser resultatet av i dag.

Mitt i allt detta säger den socialdemokratiska försvarsministern Björn von Sydow 1999:

”Tio år efter Berlinmurens fall har vi dragit konsekvenserna av den förändrade säkerhetspolitiska situationen.”

Det han menar är att det är lugnt nu – trots att det pågått och pågår fler krig och väpnade konflikter i Europa och dess randområden än det gjort sedan andra världskrigets slut.

Vi har alltså en situation där enorma värden som hela det svenska folket arbetat ihop för att bekosta en krigsmakt som kan försvara landet bara kastas bort – och det görs med hänvisning till att det inte behövs.

Men vi berövades inte bara vår förmåga att försvara oss mot yttre fiender, vi berövades en institution som format och fostrat pojkar till män.

Det var dock inget som vare sig socialdemokrater eller moderater hade något mot. Män var inte något som passade in i det samhälle de ville se.

%d bloggare gillar detta: