Europadomstolen: Svenska statens massövervakning är olaglig

Europadomstolen kritiserar Sverige för bristande asylprövning | Allt om  Juridik

Annie Lööf: ”Orimligt krav” att riksdagsledamöter ibland måste vara i riksdagen

Det är ett ”orimligt krav” att riksdagsledamöter ibland måste vara i riksdagen. Det anser Centerpartiets partiledare Annie Lööf, som nu efterlyser ännu mer hemarbete för riksdagsledamöterna.

Sedan mars förra året har riksdagspartiernas gruppledare kommit överens om att endast 55 ledamöter ska närvara vid varje votering på grund av coronapandemin. Det innebär att mindre än en sjättedel av ledamöterna behöver vara på plats vid varje voteringstillfälle. Vilka ledamöter de är beslutar respektive parti om.

Dessutom gäller hemarbete som ”huvudregel” för såväl riksdagsledamöter som tjänstemän i riksdagen, de flesta möten i utskott och nämnder sköts digitalt och vid riksdagsdebatter är det endast de som debatterar som får vara på plats.

Läs mer på https://samnytt.se/annie-loof-orimligt-krav-att-riksdagsledamoter-ibland-maste-vara-i-riksdagen/

Fyra tidigare Ericsson-anställda åtalas för mutor i Djibouti

Publicerad: 2021-05-26
SARA JOHANSSON
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/fyra-tidigare-ericsson-anstallda-atalas-for-mutor-i-djibouti/?utm_source=apsis&utm_medium=email&utm_campaign=210527

Fyra före detta anställda inom Ericsson-koncernen har i dag åtalats för bestickning, grovt brott. Personerna misstänks att under 2011–2012 ha mutat offentliga tjänstemän i Djibouti i syfte att erhålla kontrakt på leveranser av telekomutrustning till landet.

Nu åtalas även fyra före detta anställda inom Ericsson-koncernen för bestickning, grovt brott. Personerna misstänks att under 2011–2012 ha mutat offentliga tjänstemän i Djibouti i syfte att erhålla kontrakt på leveranser av telekomutrustning till landet.

Lagföring även i USA

Ericsson har tidigare som företag lagförts i USA. Enligt åklagarmyndigheten har den svenska utredningen haft fokus på att utreda om och i så fall vilka fysiska personer som har ett straffrättsligt ansvar för det hänt till skillnad från den amerikanska lagföringen som fokuserade på bolaget.

De nu åtalade personerna är alla svenska medborgare och har befunnit sig på olika nivåer och haft olika roller inom Ericsson-koncernen.

– De påstådda mutorna består av kontanta överföringar om sammanlagt drygt två miljoner dollar till offentliga tjänstemän i Djibouti via ett konsultbolag i landet som Ericsson anlitade för bland annat affärsutveckling och marknadsföring. Företrädaren för konsultbolaget var samtidigt offentlig tjänsteman i Djibouti, något som de åtalade personerna har varit medvetna om. Konsulten har sedan utnyttjat sin officiella position i landet för att påverka beslutet att köpa utrustning av Ericsson. Utredningen visar också att de överförda summorna skulle delas med andra personer i landets ledarskikt, säger kammaråklagare Mats Jansson som varit förundersökningsledare.

Snart preskriberade

Brotten begicks innan nuvarande mutlagstiftning trädde i kraft. Åtalet gäller därför bestickning, grovt brott. Straffskalan enligt dåvarande lagstiftning är fängelse minst sex månader och högst sex år.

Med hänsyn till att brotten begicks redan 2011–2012 och att de därmed preskriberas inom en snar framtid, har ett intensivt utredningsarbete bedrivits av polis och åklagare det senaste året för att få utredningen slutförd i tid.

Utredningen har bedrivits av utredare vid antikorruptionsgruppen vid Nationella Operativa Avdelningen hos Polismyndigheten under ledning av åklagare vid Riksenheten mot korruption.

Ericsson meddelade i september 2019 att man hade sparkat 49 anställda efter att amerikanska myndigheter funnit att telekomföretaget betalat ut flera hundra miljoner kronor i mutor i sex länder.

Mer inom kort.

Sanningen om dödsskjutningarna i Sverige

2921-05-26
 
 
Alla förnekande politiker i riket måste nu tvingas att ta del av den vetenskapligt underbyggda sanningen om dödsskjutningarna i Sverige.
 
Så lyder den viktigaste och mest skrämmande nyheten i Sverige i dag som borde spikas på de yttre dörrarna till Riksdagshuset och Rosenbad. Nu är det ett vetenskapligt och statistiskt faktum att Sverige haft näst flest dödsskjutningar av alla länder i hela Europa. Blott Kroatien överträffar Sverige i denna skrämmande och fasansväckande verklighet. Statistiken gäller från år 2014 till och med år 2017. Efter år 2017 har myndigheten jämfört färre länder och då ligger Sverige i topp.
 
Denna sanning släpps nu från Brottsförebyggande Rådet som är en statlig myndighet vilken lyder under justitiedepartementet. Därmed kan inte statsministern Stefan Löfven eller Morgan Johansson bestrida detta faktum.
Martin Luther spikade sina nittiofem teser på kyrkporten i Wittenberg och nu borde ovan nämnda sanning fästas på Riksdagshusets yttre dörr. Dröj vid den skrämmande nyheten och begrunda densamma, ty den sätter en röntgenstråle på alla lögner och försök från regeringen att förneka en nationell tragedi.
 
Två okunniga och falska journalister i Sydsvenska Dagbladet och Göteborgs-Posten skrev långa öppna brev till mig i tidningarna när jag hade formulerat sanningen i min första artikel med rubriken ”Sverige befinner sig i krig”.
Många människor hörde av sig till mig och ville att jag skulle bemöta de nämnda journalisterna, men jag avstod. Jag gjorde rätt, eftersom tiden och sanningen står på min sida och inte deras.
 
Jag hämnas aldrig på oförrätter och lögner från journalister som skrivs om mig. Min avsikt är att vänta ut deras nederlag och det har skett i dag genom nyheten från Brottsförebyggande rådet.
 
Härmed bör förnekarna i Sveriges regering ställa sig vid skampålen och de har förverkat all rätt och möjlighet att bestrida en vetenskapligt underbyggd sanning.
 
Denna artikel borde spridas bland alla läskunniga människor i Sverige.
 
Vänligen och ödmjukt från
Björn Ranelid,
onsdagen den tjugosjätte maj år 2021.

En profitör mindre i värdegrundsbranschen

Varje tidsålder har sina värdeladdade modeord – symbolerna som behövs för att signalera: ”Jag är god, jag är rätt i tiden”. Om någon ”kämpar för mänskliga rättigheter” är det underförstått om att denne ställer upp på vår samtids lite vaga grundackord att man är för det goda och mot det onda.

Några som sannolikt såg möjligheterna i detta klarare än någon annan var stiftelsen Teskedsorden, som nyligen försatte sig själv i konkurs. Organisationen grundades med syftet att skapa ett rättvist samhälle. Styrelsen fylldes med kändisar, bland andra Jason Diakité och Lill Lindfors. Pengarna rullade in från Arvsfonden och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Stiftelsen inskärpte att dess arbete handlade om mänskliga rättigheter och att motarbeta diskriminering. Hur mycket den lyckades stärka de mänskliga rättigheterna eller om de hann ingripa mot någon diskriminering förblir oklart.

Men vad som är säkert är att Teskedsordens verksamhet genomsyrades av en radikal ideologi. Stiftelsen anordnade föreläsningar i skolor om konspirationsteorin som gör gällande att alla vita, medvetet eller omedvetet, är sammansvurna i en komplott mot icke-vita.

Den fick pengar för att utarbeta appen ”Rassekollen”, en dejtingapp som skulle sortera bort presumtiva partners som exempelvis inte förstod att kulturministerns dreadlocks var ett problem. Frisyren är nämligen ett uttryck för rasism. Att en person med vit hy iklär sig en annan grupps attribut är kränkande, menade Teskedsorden.

Stiftelsens själva affärsidé var att ta omtvistade och spekulativa teorier om rasism och ras från amerikanska universitet och göra dem praktiskt applicerbara, kanske rentav lite folkliga.

Teskedsorden var självutnämnda antirasister som befann sig snubblande nära rasism. Den skulle förstås, likt de många tjänstemän och företagsledningar som i flera år gav dem miljoner kronor i bidrag, protestera mot en sådan beskrivning.

LÄS MER: Rasprofitörerna du betalar för

Men många i våra inflytelserika offentliga institutioner bottnar inte kunskapsmässigt. De flyter med och ställer inga besvärliga frågor eller petar på de knepiga hypoteserna om ras, makt och förtryck. Säg något om hur viktigt det är att granska vita privilegier eller avslöja strukturell rasism och de undrar hur många miljoner du vill ha.

Om besvärjelserna – antirasism och mänskliga rättigheter – yttras så stängs tankeverksamheten av. Då agerar i stället instinkten om vad det odiskutabelt goda är. Det visste Teskedsorden och det är därför stiftelsen kunde överleva så länge som den gjorde.

Den gick inte i konkurs för att deras donatorer – däribland den svenska staten – insåg att det handlade om en djupt politiserad (närmast extrem) verksamhet. De gick i konkurs på grund av inre konflikter och vanstyre.

Men det är egentligen mindre intressant varför verksamheten lade ned. Många står dessutom redo att ta deras plats för att mjölka staten och storbolag på värdegrundskronor. Det intressanta är att organisationer som Teskedsorden är så omfamnade och prisade av eliterna i vår samtid.

LÄS MER: Det västerländska självhatet förblindar oss

Den fyller nämligen rollen som insamlare av vår tids kollekt. I de abrahamitiska religionerna har alltid funnits ett ritualiserat sätt att köpa sig fri från skuld. Organisationer som Teskedsorden spelar för stora bolag, stater och andra mäktiga organ en liknande roll i en sekulär samtid: Ge dem allmosor och ni kan visa att ni förstår att era privilegier bygger på århundraden av förtryck mot icke-vita och andra minoriteter. På liknande vis har den omtvistade organisationen Black lives matter kunnat inkassera miljonstöd från internationella storbolag.

Teskedsorden levde på avlidna svenskars tillgångar, levande svenskars skattepengar och bolags dåliga samvete. Men det är viktigt att komma ihåg att stiftelsen inte bars upp av gräsrötter utan av den ideologi av skam och skuld som genomsyrar den västerländska offentlighetens institutioner.

Det är eliternas aningslöshet i kombination med deras längtan efter att framstå som rättfärdiga och progressiva som slog på pengakranen. Värdegrundsentreprenörer som Teskedsorden är därför egentligen inte huvudskurken i det här dramat. De såg en öppning i marknaden och utnyttjade den.

FN-rapport kritiserar Boliden för att ha dumpat giftigt avfall i Chile

Publicerad: den 25 maj 2021
Moa Kärnstrand
https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2021/fn-rapport-kritiserar-boliden/?utm_source=GDPR-godk%C3%A4nda&utm_campaign=27a01089f8-EMAIL_CAMPAIGN_2019_04_05_09_51_COPY_02&utm_medium=email&utm_term=0_8b5a19ba80-27a01089f8-56519011

FN:s råd för mänskliga rättigheter riktar skarp kritik mot svenska Boliden för giftigt avfall som dumpades i Chile. Runt 12 000 människor har tagit skada, visar rådets granskning. Regeringen tillbakavisar krav på att agera.

Fallet det rör sig om går tillbaka till mitten av 1980-talet. Metall- och gruvbolaget Boliden exporterade då närmare 20 000 ton giftigt avfall från smältverk i Sverige till den chilenska staden Arica.

Ett lokalt gruvföretag i Chile anlitades för att hantera avfallet, men gick i konkurs. Människor blev sjuka av gifterna i avfallet, bland annat arsenik och bly, och barnen som drabbades kom att kallas ”blybarn”. Frågan har varit uppe i rättsväsendet i både Sverige – i ett historiskt fall – och i Chile.

Inte preskriberat

Nu har frågan om avfallet i Arica också granskats av FN:s råd för mänskliga rättigheter, som skarpt kritiserar hanterandet. ”Det giftiga avfallet lämnades oövertänkt utomhus i många år”, skriver rapportörerna, som konstaterar att det än i dag ligger kvar inte långt från staden, som hela tiden växer.

Tusentals personer anses ha fått svåra skador av avfallet bland annat cancer, hosta och fertilitetsproblem, rapporterar Sveriges Radio Ekot. FN-rapporten tar också upp själva rättsfrågan och menar att rättsfallen inte är preskriberade.

FN hänvisar bland annat till utslag i Europadomstolen, som tar fasta på att konsekvenser av gifter ofta inte går att se förrän efter lång tid. ”Kronisk arsenikförgiftning får man efter lång exponering, det kan ta upp till 25 år för det att märkas”, skriver rapportörerna, som anser det nödvändigt att avfallet omgående förs tillbaka till Sverige, alternativt tas om hand i Chile. De som drabbats bör få hjälp.

Rodrigo Pino, som är talesperson för de chilenska familjerna som förlorade rättsprocessen mot Boliden i Sverige, säger till Sveriges Radio att han blev glad över beskedet från FN.

– Vi är väldigt rörda här idag, det är första gången som man officiellt slår fast att det här har rört sig om ett brott mot de mänskliga rättigheterna, säger han.

Faktafel och missuppfattningar

När Sveriges Radio kontaktar utrikesdepartementets presstjänst får de till svar att ”Regeringen har tillbakavisat krav på att Sverige ska vidta åtgärder som rör våtverksslammet. Det har gått lång tid sedan det inträffade och frågan har varit föremål för domstolsprövningar i både Sverige och Chile.”

I det regeringens svar till FN:s rapportörer står det att regeringen oroas över situationen i Arica. Även Boliden tillbakavisar kraven från rapportörerna och säger till Sveriges Radio att rapporten från FN:s råd för mänskliga rättigheter är full av faktafel och missuppfattningar, samtidigt som situationen i Arica redan är löst.

FN-rapportörerna har också riktat ett brev till Bolidens vd och koncernchef Mikael Staffas. Där tar de också upp frågan om hot som ska ha riktats av Boliden mot de svenska advokater som företräder de nästan 800 människor som stämt gruvbolaget i svensk domstol. Hoten handlar om personliga stämningar av de båda.

”Brevet innehåller element av skrämsel och hot som också kan ses som ett medvetet försök att skapa en kylande effekt och att tysta och skrämma andra advokater och människorättsförsvarare”, skriver rapportörerna.

När hoten blev kända i höstas svarade Boliden journalister på Sveriges Television att det hela ska handla om att advokaterna haft ekonomiska egenintressen i processen. Advokaterna tillbakavisar det.

Den som sprider fake news är Jan Guillou


Jan Guillou sprider nya lögner, den här gången om Doku. Det är svårt att förstå varför man ska lyssna på honom, skriver Dokus ordförande Magnus Sandelin i en kommentar.

Billé Ilias Mohammed var en av Sveriges mest betydelsefulla rekryterare till Islamiska staten. Det kunde Aftonbladet berätta 2015. Han ska enligt tidningen ha fått med sig minst fjorton unga män och kvinnor att resa från Sverige till IS och Syrien. 2017 ska han enligt uppgifter till Doku ha dödats där nere.

Några år innan Billé Ilias Mohammed reste till IS var han åtalad vid Göteborgs tingsrätt för stämpling till terroristbrott. Han hade då kommit hem till Sverige efter att ha tränats av terrorgruppen al-Shabaab i Somalia, och Säkerhetspolisen hade hemliga avlyssningar som tydde på att han planerade ett attentat.

Jan Guillou visste dock att åtalet, och den fällande domen i tingsrätten (Mohammed friades i hovrätten), var rasistisk. Och inte nog med det. I en krönika i Aftonbladet efter domen jämförde Guillou Sveriges terrorlagstiftning med de antijudiska lagarna i Nazityskland på 30-talet:

”Sverige förföljer alltså personer som kan räknas som ’muslimer’ i ett eller annat avseende med en lagstiftning som man får gå tillbaks till 1930-talets Tyskland för att hitta motsvarigheter till.”

Jan Guillou har genom åren varit konsekvent när det gäller att förneka hotet från våldsbejakande islamism i Sverige och misstänkliggöra alla som tar det på allvar, inte minst journalister som rapporterar om det. Exemplen är flera.

Att han hatar Säkerhetspolisen är ingen hemlighet. Man får ha i åtanke att Guillou själv är dömd för spioneri i samband med IB-affären på 70-talet, och 2009 avslöjade Expressen att han tagit emot pengar från den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

Efter uppmärksamheten för två år sedan av de sex radikala islamister som regeringen klassat som hot mot rikets säkerhet och därför beslutat ska utvisas, skrev Guillou i en krönika att det handlar om bland annat ”Säpokollaborerande journalisters jakt på verkliga eller inbillade imamer”.

Man får förmoda att det var en passning till bland annat oss på Doku, som skriver om radikal islamism och i samarbete med Expressen var först med att rapportera om de här fallen.

En av de islamister som ska utvisas är Raad al-Duhan, son till Gävleimamen Abu Raad och dömd för mordhot mot Gefle Dagblads förre chefredaktör Anna Gullberg. I början av maj kunde Dokus Sofie Löwenmark avslöja att Raad al-Duhan inlett en privat relation med en reporter på Sveriges radios Ekoredaktion som återkommande bevakat hans och de övrigas fall. Därefter har debatten om hur Ekoredaktionen har hanterat den mycket känsliga situation som uppstått varit intensiv.

Men Jan Guillou låter sig så klart inte imponeras av allvaret i situationen, utan ger sig åter på budbäraren med dunder och brak. I sin senaste krönika i Aftonbladet skriver han att ”det är illavarslande att det var den med Säpo kollaborerande hatsajten Doku som lyckades skandalisera en reporter på Ekot med ett enda ord. ’Relation’ med av Säpo misstänkt arab. Tvetydigheten var avsiktlig. Och fejk som alltför många gick på.”

Jan Guillou har alltså upprepade gånger dragit häpnadsväckande och grundlösa slutsatser när han uttrycker sig om dem som tar hotet från islamistisk extremism på allvar. Det är lätt att konstatera att den som ljuger och sprider fake news här är ingen annan än Jan Guillou själv. Det är desto svårare att förstå varför en del fortfarande anser att han är värd att lyssna på.

Ekoreporter inledde relation med säkerhetshot


En journalist vid Sveriges Radios Ekoredaktion som återkommande har granskat fallen med de islamister som ska utvisas på grund av säkerhetshot inledde en privat relation med en av dem, Gävleimamen Abu Raads son, Raad Al-Duhan. Han är numera även skriven hos journalistens mamma. – Så fort jag fick reda på att redaktionens integritet kunde ifrågasättas agerade jag, säger Ekochefen Klas Wolf-Watz till Doku.

Under 2019 togs sex personer i förvar med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll. Efter överklaganden beslutade regeringen att utvisa samtliga sex. Migrationsverket, Säkerhetspolisen, Migrationsöverdomstolen och regeringen ansåg att de utgör hot mot rikets säkerhet. En av dem var Gävleimamen Riyad Abdulkarim Jassim (Abo Raad). En annan var hans son, Raad Riyad Abdulkarim Al-Duhan (Raad Al-Duhan). Båda är irakiska medborgare som har förvägrats svenskt medborgarskap.

Efter regeringens beslut har en av de sex, Vetenskapsskolans förre ägare, Abdel Nasser El Nadi, självmant lämnat Sverige. Övriga fem är tills vidare kvar på grund av verkställighetshinder och är underkastade anmälningsplikt hos polisen.

Under hösten 2019 publicerade Ekot vid Sveriges Radio ett drygt femtontal reportage om handläggningen av ärendena enligt lagen. Inslagen gjordes huvudsakligen av en och samma journalist. Reportagen bestod i allt väsentligt av kritik mot Säkerhetspolisen och övriga myndigheter och mot bristande transparens i tillämpningen av lagen.

Nu kan Doku avslöja att reportern inledde en relation med Raad Al-Duhan, vilket i höstas fick ledningen för Ekot att agera.

I samband med journalistens reportage i december 2019 redovisade hon hemligstämplade delar ur Migrationsöverdomstolens yttrande till regeringen i ett av ärendena, det som gällde Raad Al-Duhan. Hon genomförde samtidigt en intervju med honom och berättade att hon hade pratat med ett femtontal ungdomar som hade tränat i hans verksamhet. Ytterligare ett inslag som publicerades i anslutning till den längre intervjun fokuserade just på Raad Al-Duhans ärende.

Flera journalister berömde hennes intervju, andra kritiserade den. Kritikerna menade att hon lät Raad Al-Duhan ge en felaktig bild av det som läggs honom till last och att hans delaktighet i den islamistiska miljön förringades. En av dem var terroristforskaren Magnus Ranstorp som skrev att intervjun inte stärker känslan av opartiskhet.

Samtidigt benämnde journalisten på Twitter de sex islamister som ska utvisas som personer kopplade till det ”muslimska civilsamhället” och hon kallade de handlingar som hade legat till grund för Säkerhetspolisens, Migrationsverkets och regeringens bedömningar för ”påstådd” verksamhet i Sverige.

Journalisten bemötte sammanfattningsvis kritiken mot hennes inslag med att hon endast granskade handläggningen av ärendena och att hon inte kände till de närmare omständigheterna i något av fallen.

I mitten av februari 2020, två månader efter journalistens intervju med Raad Al-Duhan i Ekot, skickades ett brev till justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg. Skribenten framställde sig som en privatperson som hade lyssnat på journalistens reportage i Ekot. Hon var bekymrad över den rättsosäkerhet som präglade handläggningen och tillämpningen av lagen om särskild utlänningskontroll. Hon nämnde särskilt Raad Al-Duhans ärende i inledningen och menade att:

”När jag hör reportagen från Ekot om hur vi i Sverige i praktiken hanterar dessa personer så är det svårt att värja sig från tanken att vi faktiskt försöker göra deras liv så uselt och svårt vi bara kan och under så lång tid vi kan. För mig står det för en människosyn jag inte kan förlika mig med och som jag aldrig trodde mig behöva möta i det land där jag är född och uppvuxen, och för den delen inte heller i det parti som jag mer eller mindre föddes in i, genom mina föräldrars engagemang i ”rörelsen”.

Brevskrivaren är journalistens mamma.

Mamman, som enligt uppgifter på nätet varit anställd vid polismyndigheten, uppträder numera dessutom som ombud för Raad Al-Duhan i en rättegång där han överklagat ett beslut om bidrag enligt socialtjänstlagen. Mamman har också lämnat in en anmälan till Justitieombudsmannen efter att hon blivit missnöjd med Säkerhetspolisens svar på en fråga om anmälningsplikt för utvisningshotade under tider med Coronaviruset.

Doku har fått besked från Justitiedepartementet om att även journalistens mammas man har skrivit motsvarande brev.

Den 28 augusti 2020, ett drygt halvår efter mammans brev, ansökte Raad Al-Duhan om ändring av sin folkbokföringsadress från Gävle till Stockholm. Han skrev sig på en exklusiv lägenhetsadress i södra Stockholm.

På den adressen är journalistens mamma skriven och bosatt med sin man.

Doku fick för en tid sedan information om att Raad Al-Duhan inte bor hos journalistens mamma, trots att han numera alltså är folkbokförd där. I stället ska han bo hos journalisten.

Journalisten och mamman har olika efternamn och bara den som antingen känner till det eller som begär ut en släktutredning från Skatteverket kan se att de är släkt. Doku har vidtagit åtgärder för att kontrollera om uppgifterna att Raad Al-Duhan bor hos journalisten stämmer, och kan bekräfta att de bodde i journalistens lägenhet så sent som i slutet av förra veckan. Det gjorde också Raad Al-Duhans minderåriga barn.

Raad Al-Duhan har därutöver registrerat en boxadress i närheten av journalistens bostad. Postboxarna på den och andra adresser har tidigare varit föremål för granskning av media, som rapporterat att de används av grovt kriminella och att det är känt av både polisen och Ekobrottsmyndigheten.

Sveriges Radio

Journalisten har under 2020 fortsatt att intressera sig för utlänningsärendena. Från mars till och med juli 2020 skrev hon flera texter för Ekot, bland andra en när Gävleimamen Abo Raad och sonen Raad Al-Duhan hade åtalats för att ha misskött sin anmälningskyldighet. När Ekot och journalisten twittrade ut nyheten nämndes inte Raad Al-Duhan utan endast hans pappa och då på följande sätt:

”Känd imam åtalas – anmälde sig för tidigt”.

I en uppföljande tweet skrev hon:

”De är faktiskt inte ens terrorstämplade, utan stämplade som det lite mer luddiga ’säkerhetshot”.

Journalistens reportage om lagen om särskild utlänningskontroll ligger kvar på Sveriges Radios hemsida. Det gör också hennes intervju med Raad Al-Duhan.

Hemsidan innehåller inte någon upplysning om att journalisten som har gjort inslagen har en relation med Raad Al-Duhan och att de bor tillsammans. Inte heller får läsare och lyssnare veta att Raad Al-Duhan är folkbokförd hos journalistens mamma och man eller att de två har engagerat sig i hans sak genom att tillskriva regeringen.

Doku vet inte hur länge journalistens och Raad Al-Duhans relation har pågått. Det är därför oklart om den pågick redan när journalisten gjorde sitt reportage och när hon intervjuade Raad Al-Duhan i december 2019.

I slutet av juli 2020 medverkar journalisten i egenskap av Ekots granskande reporter i ett inslag i Studio Ett. Inslaget handlar i huvudsak om att Abo Raad stämt staten eftersom han menar att processen som ledde fram till utvisningsbeslutet har brustit i rättssäkerhet.

Det är drygt en månad innan Abo Raads son, Raad Al-Duhan, flyttar till Stockholm och ansöker om att få folkbokföras på journalistens mammas adress.

Journalisten uppger till Doku att hennes och Raad Al-Duhans relation var strikt journalistisk under den tid som hon rapporterade om hans ärende och att Raad Al-Duhan bodde i Gävle så länge hon var kvar vid Sveriges Radio.

Doku har talat med chefen och ansvarige utgivaren för Ekot vid Sveriges Radio, Klas Wolf-Watz. Han uppger att journalisten inte längre arbetar där. Han säger till Doku:

”Så fort jag fick reda på att redaktionens integritet kunde ifrågasättas agerade jag. Det resulterade i att hon slutade på egen begäran i början av oktober 2020.”

På Dokus fråga om Säkerhetspolisen hört av sig till Sveriges Radio säger Klas Wolf-Watz:

”Jag kan inte uttala mig om säkerhetsärenden utan hänvisar till vad jag har sagt.”

Journalistens bild och kontaktuppgifter fanns fortfarande kvar på Sveriges Radios hemsida när Doku under måndagen kontaktade Klas Wolf-Watz. Någon timme senare var uppgifterna borttagna.

Sveriges Radio är ett skyddsobjekt enligt Skyddslagen. Enligt den lagen har vissa områden, anläggningar och andra objekt ett förstärkt skydd mot bland annat sabotage, terroristbrott, spioneri och andra fall där särskilda uppgifter förekommer. Sveriges Radio är i den egenskapen ett objekt som omfattas av Säkerhetspolisens åtgärder, förebyggande och andra.

Raad Al-Duhan 

Raad Al-Duhan kommenterade på Facebook så sent som den 30 april Aftonbladet Kulturs text om terroristforskaren Magnus Ranstorp. Han beskrev Magnus Ranstorp som ”parasiten” och ”smutsen” och kallade Säkerhetspolisen för ”ännu smutsigare”:

”Här har vi parasiten som har fått lite för mkt utrymme att yttra sig och kallas för ”expert”. Nu börjar sanningen träda fram om den här smutsen Randtorp (sic!) och det finns de som är lika smutsiga om inte smutsigare Sverige Säkerhetspoliser.”

Ett par timmar senare redigerade han bort några av de grövsta orden.

Raad Al-Duhan har på samma plattform tidigare uttryckt att media är den största terroristen och orsaken till terrorism:

”Största terroristen idag är Media! Media är orsaken till all (sic!) hat och terrorismen vi ser idag! Vi har folk som gör allt för att sälja! Resultat blir det vi ser idag! Att Guds-hus inte längre är säkra och i Europa som säger sig vara demokratisk och för allas rätt betyder bara en sak. Hopplöst Jag är absolut inte förvånad det har alltid varit en tids fråga.”

Den sortens uttalanden och uppfattningar har Raad Al-Duhan även omsatt i handling. Han är dömd för att ha dödshotat Gefle Dagblads dåvarande chefredaktör, numera Expressenmedarbetaren, Anna Gullberg efter att tidningen publicerat granskande journalistik om islamisterna kring Gävlemoskén. Domstolarna ansåg att det var försvårande att hotet riktats mot Anna Gullberg i hennes egenskap av chefredaktör och haft sin grund i tidningens kritiska artiklar.

Efter att journalisten nåtts av information om att jag önskade komma i kontakt med henne kontaktade Raad Al-Duhan mig och framförde i en serie ljudfiler sitt missnöje mot mig, Doku, Magnus Sandelin, Magnus Ranstorp och Säkerhetspolisen.

Raad Al-Duhan står under anmälningsplikt och är skyldig att anmäla sig hos polisen fem dagar i veckan under särskilt bestämda tider.

Den tidigare ekoreportern: ”Vi umgås som vänner”

Den tidigare ekoreportern har efter att ha läst Dokus artikel kommit med följande svar:

”Syftet med granskningen av Lagen om särskild utlänningskontroll (LSU) var att belysa en lagstiftning och process som vid tillfället (hösten 2019) nyligen aktualiserats men som det samtidigt fanns lite rapporterat om. Den första publiceringen belyste det ökade antalet LSU-ansökningar där Säkerhetspolisen fick redogöra för orsaken – en ökad hotbild. Därefter följde ett flertal inslag där processen belystes ur olika vinklar. Sammantaget tycker jag att det var en bred bild av lagen och processen som presenterades och jag delar inte beskrivningen att granskningen i ”allt väsentligt” bestod av kritik mot Säkerhetspolisen, den kritik som väl framfördes riktades i allt väsentligt mot lagen och processen.

Jag och Raad Al-Duhan umgås sedan sommaren 2020 som vänner, och i och med det kom min mamma och hennes man även i kontakt med Raad. De erbjöd honom möjlighet att bo i deras bostad i Stockholm, där de själva vid tillfället inte vistades. Huvudsakligen eftersom Raad ville komma bort från Gävle där han sedan en tid tillbaka saknade en stabil boendesituation. Jag informerade då min dåvarande arbetsgivare om min vänskapsrelation med Raad. En tid senare valde jag att sluta på egen begäran, huvudorsaken till det beslutet kommunicerade jag till kollegor och vänner.

Efter att jag slutat har min mamma och hennes man mycket riktigt företrätt Raad i kontakten med olika myndigheter och skrivit till bland annat regeringen om hans fall. Det brev min mamma skrev i februari 2020 uppmärksammades jag först på när Doku tog kontakt med mig, efter att nu ha läst det kan jag dock konstatera att Raad över huvud taget inte är omnämnd i brevet. Under tiden då jag rapporterade om Raads ärende hade varken jag eller någon i min familj en privat relation med Raad.”

Så blir man statsminister i Sverige

Aktuellt läge hälsofrågor nyanlända i Västernorrland

2021-05-23
Kalle Hellberg    

Nedanstående är lämpligt att föreslå till journalister, men tyvärr kommer ingen att ta del av denna information och hjälp till frågeställning.   Nu i valtider finns chansen att verkligen ställa politiker mot väggen och samtidigt…