FN-rapport kritiserar Boliden för att ha dumpat giftigt avfall i Chile

Publicerad: den 25 maj 2021
Moa Kärnstrand
https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2021/fn-rapport-kritiserar-boliden/?utm_source=GDPR-godk%C3%A4nda&utm_campaign=27a01089f8-EMAIL_CAMPAIGN_2019_04_05_09_51_COPY_02&utm_medium=email&utm_term=0_8b5a19ba80-27a01089f8-56519011

FN:s råd för mänskliga rättigheter riktar skarp kritik mot svenska Boliden för giftigt avfall som dumpades i Chile. Runt 12 000 människor har tagit skada, visar rådets granskning. Regeringen tillbakavisar krav på att agera.

Fallet det rör sig om går tillbaka till mitten av 1980-talet. Metall- och gruvbolaget Boliden exporterade då närmare 20 000 ton giftigt avfall från smältverk i Sverige till den chilenska staden Arica.

Ett lokalt gruvföretag i Chile anlitades för att hantera avfallet, men gick i konkurs. Människor blev sjuka av gifterna i avfallet, bland annat arsenik och bly, och barnen som drabbades kom att kallas ”blybarn”. Frågan har varit uppe i rättsväsendet i både Sverige – i ett historiskt fall – och i Chile.

Inte preskriberat

Nu har frågan om avfallet i Arica också granskats av FN:s råd för mänskliga rättigheter, som skarpt kritiserar hanterandet. ”Det giftiga avfallet lämnades oövertänkt utomhus i många år”, skriver rapportörerna, som konstaterar att det än i dag ligger kvar inte långt från staden, som hela tiden växer.

Tusentals personer anses ha fått svåra skador av avfallet bland annat cancer, hosta och fertilitetsproblem, rapporterar Sveriges Radio Ekot. FN-rapporten tar också upp själva rättsfrågan och menar att rättsfallen inte är preskriberade.

FN hänvisar bland annat till utslag i Europadomstolen, som tar fasta på att konsekvenser av gifter ofta inte går att se förrän efter lång tid. ”Kronisk arsenikförgiftning får man efter lång exponering, det kan ta upp till 25 år för det att märkas”, skriver rapportörerna, som anser det nödvändigt att avfallet omgående förs tillbaka till Sverige, alternativt tas om hand i Chile. De som drabbats bör få hjälp.

Rodrigo Pino, som är talesperson för de chilenska familjerna som förlorade rättsprocessen mot Boliden i Sverige, säger till Sveriges Radio att han blev glad över beskedet från FN.

– Vi är väldigt rörda här idag, det är första gången som man officiellt slår fast att det här har rört sig om ett brott mot de mänskliga rättigheterna, säger han.

Faktafel och missuppfattningar

När Sveriges Radio kontaktar utrikesdepartementets presstjänst får de till svar att ”Regeringen har tillbakavisat krav på att Sverige ska vidta åtgärder som rör våtverksslammet. Det har gått lång tid sedan det inträffade och frågan har varit föremål för domstolsprövningar i både Sverige och Chile.”

I det regeringens svar till FN:s rapportörer står det att regeringen oroas över situationen i Arica. Även Boliden tillbakavisar kraven från rapportörerna och säger till Sveriges Radio att rapporten från FN:s råd för mänskliga rättigheter är full av faktafel och missuppfattningar, samtidigt som situationen i Arica redan är löst.

FN-rapportörerna har också riktat ett brev till Bolidens vd och koncernchef Mikael Staffas. Där tar de också upp frågan om hot som ska ha riktats av Boliden mot de svenska advokater som företräder de nästan 800 människor som stämt gruvbolaget i svensk domstol. Hoten handlar om personliga stämningar av de båda.

”Brevet innehåller element av skrämsel och hot som också kan ses som ett medvetet försök att skapa en kylande effekt och att tysta och skrämma andra advokater och människorättsförsvarare”, skriver rapportörerna.

När hoten blev kända i höstas svarade Boliden journalister på Sveriges Television att det hela ska handla om att advokaterna haft ekonomiska egenintressen i processen. Advokaterna tillbakavisar det.

Den som sprider fake news är Jan Guillou


Jan Guillou sprider nya lögner, den här gången om Doku. Det är svårt att förstå varför man ska lyssna på honom, skriver Dokus ordförande Magnus Sandelin i en kommentar.

Billé Ilias Mohammed var en av Sveriges mest betydelsefulla rekryterare till Islamiska staten. Det kunde Aftonbladet berätta 2015. Han ska enligt tidningen ha fått med sig minst fjorton unga män och kvinnor att resa från Sverige till IS och Syrien. 2017 ska han enligt uppgifter till Doku ha dödats där nere.

Några år innan Billé Ilias Mohammed reste till IS var han åtalad vid Göteborgs tingsrätt för stämpling till terroristbrott. Han hade då kommit hem till Sverige efter att ha tränats av terrorgruppen al-Shabaab i Somalia, och Säkerhetspolisen hade hemliga avlyssningar som tydde på att han planerade ett attentat.

Jan Guillou visste dock att åtalet, och den fällande domen i tingsrätten (Mohammed friades i hovrätten), var rasistisk. Och inte nog med det. I en krönika i Aftonbladet efter domen jämförde Guillou Sveriges terrorlagstiftning med de antijudiska lagarna i Nazityskland på 30-talet:

”Sverige förföljer alltså personer som kan räknas som ’muslimer’ i ett eller annat avseende med en lagstiftning som man får gå tillbaks till 1930-talets Tyskland för att hitta motsvarigheter till.”

Jan Guillou har genom åren varit konsekvent när det gäller att förneka hotet från våldsbejakande islamism i Sverige och misstänkliggöra alla som tar det på allvar, inte minst journalister som rapporterar om det. Exemplen är flera.

Att han hatar Säkerhetspolisen är ingen hemlighet. Man får ha i åtanke att Guillou själv är dömd för spioneri i samband med IB-affären på 70-talet, och 2009 avslöjade Expressen att han tagit emot pengar från den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

Efter uppmärksamheten för två år sedan av de sex radikala islamister som regeringen klassat som hot mot rikets säkerhet och därför beslutat ska utvisas, skrev Guillou i en krönika att det handlar om bland annat ”Säpokollaborerande journalisters jakt på verkliga eller inbillade imamer”.

Man får förmoda att det var en passning till bland annat oss på Doku, som skriver om radikal islamism och i samarbete med Expressen var först med att rapportera om de här fallen.

En av de islamister som ska utvisas är Raad al-Duhan, son till Gävleimamen Abu Raad och dömd för mordhot mot Gefle Dagblads förre chefredaktör Anna Gullberg. I början av maj kunde Dokus Sofie Löwenmark avslöja att Raad al-Duhan inlett en privat relation med en reporter på Sveriges radios Ekoredaktion som återkommande bevakat hans och de övrigas fall. Därefter har debatten om hur Ekoredaktionen har hanterat den mycket känsliga situation som uppstått varit intensiv.

Men Jan Guillou låter sig så klart inte imponeras av allvaret i situationen, utan ger sig åter på budbäraren med dunder och brak. I sin senaste krönika i Aftonbladet skriver han att ”det är illavarslande att det var den med Säpo kollaborerande hatsajten Doku som lyckades skandalisera en reporter på Ekot med ett enda ord. ’Relation’ med av Säpo misstänkt arab. Tvetydigheten var avsiktlig. Och fejk som alltför många gick på.”

Jan Guillou har alltså upprepade gånger dragit häpnadsväckande och grundlösa slutsatser när han uttrycker sig om dem som tar hotet från islamistisk extremism på allvar. Det är lätt att konstatera att den som ljuger och sprider fake news här är ingen annan än Jan Guillou själv. Det är desto svårare att förstå varför en del fortfarande anser att han är värd att lyssna på.

Ekoreporter inledde relation med säkerhetshot


En journalist vid Sveriges Radios Ekoredaktion som återkommande har granskat fallen med de islamister som ska utvisas på grund av säkerhetshot inledde en privat relation med en av dem, Gävleimamen Abu Raads son, Raad Al-Duhan. Han är numera även skriven hos journalistens mamma. – Så fort jag fick reda på att redaktionens integritet kunde ifrågasättas agerade jag, säger Ekochefen Klas Wolf-Watz till Doku.

Under 2019 togs sex personer i förvar med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll. Efter överklaganden beslutade regeringen att utvisa samtliga sex. Migrationsverket, Säkerhetspolisen, Migrationsöverdomstolen och regeringen ansåg att de utgör hot mot rikets säkerhet. En av dem var Gävleimamen Riyad Abdulkarim Jassim (Abo Raad). En annan var hans son, Raad Riyad Abdulkarim Al-Duhan (Raad Al-Duhan). Båda är irakiska medborgare som har förvägrats svenskt medborgarskap.

Efter regeringens beslut har en av de sex, Vetenskapsskolans förre ägare, Abdel Nasser El Nadi, självmant lämnat Sverige. Övriga fem är tills vidare kvar på grund av verkställighetshinder och är underkastade anmälningsplikt hos polisen.

Under hösten 2019 publicerade Ekot vid Sveriges Radio ett drygt femtontal reportage om handläggningen av ärendena enligt lagen. Inslagen gjordes huvudsakligen av en och samma journalist. Reportagen bestod i allt väsentligt av kritik mot Säkerhetspolisen och övriga myndigheter och mot bristande transparens i tillämpningen av lagen.

Nu kan Doku avslöja att reportern inledde en relation med Raad Al-Duhan, vilket i höstas fick ledningen för Ekot att agera.

I samband med journalistens reportage i december 2019 redovisade hon hemligstämplade delar ur Migrationsöverdomstolens yttrande till regeringen i ett av ärendena, det som gällde Raad Al-Duhan. Hon genomförde samtidigt en intervju med honom och berättade att hon hade pratat med ett femtontal ungdomar som hade tränat i hans verksamhet. Ytterligare ett inslag som publicerades i anslutning till den längre intervjun fokuserade just på Raad Al-Duhans ärende.

Flera journalister berömde hennes intervju, andra kritiserade den. Kritikerna menade att hon lät Raad Al-Duhan ge en felaktig bild av det som läggs honom till last och att hans delaktighet i den islamistiska miljön förringades. En av dem var terroristforskaren Magnus Ranstorp som skrev att intervjun inte stärker känslan av opartiskhet.

Samtidigt benämnde journalisten på Twitter de sex islamister som ska utvisas som personer kopplade till det ”muslimska civilsamhället” och hon kallade de handlingar som hade legat till grund för Säkerhetspolisens, Migrationsverkets och regeringens bedömningar för ”påstådd” verksamhet i Sverige.

Journalisten bemötte sammanfattningsvis kritiken mot hennes inslag med att hon endast granskade handläggningen av ärendena och att hon inte kände till de närmare omständigheterna i något av fallen.

I mitten av februari 2020, två månader efter journalistens intervju med Raad Al-Duhan i Ekot, skickades ett brev till justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg. Skribenten framställde sig som en privatperson som hade lyssnat på journalistens reportage i Ekot. Hon var bekymrad över den rättsosäkerhet som präglade handläggningen och tillämpningen av lagen om särskild utlänningskontroll. Hon nämnde särskilt Raad Al-Duhans ärende i inledningen och menade att:

”När jag hör reportagen från Ekot om hur vi i Sverige i praktiken hanterar dessa personer så är det svårt att värja sig från tanken att vi faktiskt försöker göra deras liv så uselt och svårt vi bara kan och under så lång tid vi kan. För mig står det för en människosyn jag inte kan förlika mig med och som jag aldrig trodde mig behöva möta i det land där jag är född och uppvuxen, och för den delen inte heller i det parti som jag mer eller mindre föddes in i, genom mina föräldrars engagemang i ”rörelsen”.

Brevskrivaren är journalistens mamma.

Mamman, som enligt uppgifter på nätet varit anställd vid polismyndigheten, uppträder numera dessutom som ombud för Raad Al-Duhan i en rättegång där han överklagat ett beslut om bidrag enligt socialtjänstlagen. Mamman har också lämnat in en anmälan till Justitieombudsmannen efter att hon blivit missnöjd med Säkerhetspolisens svar på en fråga om anmälningsplikt för utvisningshotade under tider med Coronaviruset.

Doku har fått besked från Justitiedepartementet om att även journalistens mammas man har skrivit motsvarande brev.

Den 28 augusti 2020, ett drygt halvår efter mammans brev, ansökte Raad Al-Duhan om ändring av sin folkbokföringsadress från Gävle till Stockholm. Han skrev sig på en exklusiv lägenhetsadress i södra Stockholm.

På den adressen är journalistens mamma skriven och bosatt med sin man.

Doku fick för en tid sedan information om att Raad Al-Duhan inte bor hos journalistens mamma, trots att han numera alltså är folkbokförd där. I stället ska han bo hos journalisten.

Journalisten och mamman har olika efternamn och bara den som antingen känner till det eller som begär ut en släktutredning från Skatteverket kan se att de är släkt. Doku har vidtagit åtgärder för att kontrollera om uppgifterna att Raad Al-Duhan bor hos journalisten stämmer, och kan bekräfta att de bodde i journalistens lägenhet så sent som i slutet av förra veckan. Det gjorde också Raad Al-Duhans minderåriga barn.

Raad Al-Duhan har därutöver registrerat en boxadress i närheten av journalistens bostad. Postboxarna på den och andra adresser har tidigare varit föremål för granskning av media, som rapporterat att de används av grovt kriminella och att det är känt av både polisen och Ekobrottsmyndigheten.

Sveriges Radio

Journalisten har under 2020 fortsatt att intressera sig för utlänningsärendena. Från mars till och med juli 2020 skrev hon flera texter för Ekot, bland andra en när Gävleimamen Abo Raad och sonen Raad Al-Duhan hade åtalats för att ha misskött sin anmälningskyldighet. När Ekot och journalisten twittrade ut nyheten nämndes inte Raad Al-Duhan utan endast hans pappa och då på följande sätt:

”Känd imam åtalas – anmälde sig för tidigt”.

I en uppföljande tweet skrev hon:

”De är faktiskt inte ens terrorstämplade, utan stämplade som det lite mer luddiga ’säkerhetshot”.

Journalistens reportage om lagen om särskild utlänningskontroll ligger kvar på Sveriges Radios hemsida. Det gör också hennes intervju med Raad Al-Duhan.

Hemsidan innehåller inte någon upplysning om att journalisten som har gjort inslagen har en relation med Raad Al-Duhan och att de bor tillsammans. Inte heller får läsare och lyssnare veta att Raad Al-Duhan är folkbokförd hos journalistens mamma och man eller att de två har engagerat sig i hans sak genom att tillskriva regeringen.

Doku vet inte hur länge journalistens och Raad Al-Duhans relation har pågått. Det är därför oklart om den pågick redan när journalisten gjorde sitt reportage och när hon intervjuade Raad Al-Duhan i december 2019.

I slutet av juli 2020 medverkar journalisten i egenskap av Ekots granskande reporter i ett inslag i Studio Ett. Inslaget handlar i huvudsak om att Abo Raad stämt staten eftersom han menar att processen som ledde fram till utvisningsbeslutet har brustit i rättssäkerhet.

Det är drygt en månad innan Abo Raads son, Raad Al-Duhan, flyttar till Stockholm och ansöker om att få folkbokföras på journalistens mammas adress.

Journalisten uppger till Doku att hennes och Raad Al-Duhans relation var strikt journalistisk under den tid som hon rapporterade om hans ärende och att Raad Al-Duhan bodde i Gävle så länge hon var kvar vid Sveriges Radio.

Doku har talat med chefen och ansvarige utgivaren för Ekot vid Sveriges Radio, Klas Wolf-Watz. Han uppger att journalisten inte längre arbetar där. Han säger till Doku:

”Så fort jag fick reda på att redaktionens integritet kunde ifrågasättas agerade jag. Det resulterade i att hon slutade på egen begäran i början av oktober 2020.”

På Dokus fråga om Säkerhetspolisen hört av sig till Sveriges Radio säger Klas Wolf-Watz:

”Jag kan inte uttala mig om säkerhetsärenden utan hänvisar till vad jag har sagt.”

Journalistens bild och kontaktuppgifter fanns fortfarande kvar på Sveriges Radios hemsida när Doku under måndagen kontaktade Klas Wolf-Watz. Någon timme senare var uppgifterna borttagna.

Sveriges Radio är ett skyddsobjekt enligt Skyddslagen. Enligt den lagen har vissa områden, anläggningar och andra objekt ett förstärkt skydd mot bland annat sabotage, terroristbrott, spioneri och andra fall där särskilda uppgifter förekommer. Sveriges Radio är i den egenskapen ett objekt som omfattas av Säkerhetspolisens åtgärder, förebyggande och andra.

Raad Al-Duhan 

Raad Al-Duhan kommenterade på Facebook så sent som den 30 april Aftonbladet Kulturs text om terroristforskaren Magnus Ranstorp. Han beskrev Magnus Ranstorp som ”parasiten” och ”smutsen” och kallade Säkerhetspolisen för ”ännu smutsigare”:

”Här har vi parasiten som har fått lite för mkt utrymme att yttra sig och kallas för ”expert”. Nu börjar sanningen träda fram om den här smutsen Randtorp (sic!) och det finns de som är lika smutsiga om inte smutsigare Sverige Säkerhetspoliser.”

Ett par timmar senare redigerade han bort några av de grövsta orden.

Raad Al-Duhan har på samma plattform tidigare uttryckt att media är den största terroristen och orsaken till terrorism:

”Största terroristen idag är Media! Media är orsaken till all (sic!) hat och terrorismen vi ser idag! Vi har folk som gör allt för att sälja! Resultat blir det vi ser idag! Att Guds-hus inte längre är säkra och i Europa som säger sig vara demokratisk och för allas rätt betyder bara en sak. Hopplöst Jag är absolut inte förvånad det har alltid varit en tids fråga.”

Den sortens uttalanden och uppfattningar har Raad Al-Duhan även omsatt i handling. Han är dömd för att ha dödshotat Gefle Dagblads dåvarande chefredaktör, numera Expressenmedarbetaren, Anna Gullberg efter att tidningen publicerat granskande journalistik om islamisterna kring Gävlemoskén. Domstolarna ansåg att det var försvårande att hotet riktats mot Anna Gullberg i hennes egenskap av chefredaktör och haft sin grund i tidningens kritiska artiklar.

Efter att journalisten nåtts av information om att jag önskade komma i kontakt med henne kontaktade Raad Al-Duhan mig och framförde i en serie ljudfiler sitt missnöje mot mig, Doku, Magnus Sandelin, Magnus Ranstorp och Säkerhetspolisen.

Raad Al-Duhan står under anmälningsplikt och är skyldig att anmäla sig hos polisen fem dagar i veckan under särskilt bestämda tider.

Den tidigare ekoreportern: ”Vi umgås som vänner”

Den tidigare ekoreportern har efter att ha läst Dokus artikel kommit med följande svar:

”Syftet med granskningen av Lagen om särskild utlänningskontroll (LSU) var att belysa en lagstiftning och process som vid tillfället (hösten 2019) nyligen aktualiserats men som det samtidigt fanns lite rapporterat om. Den första publiceringen belyste det ökade antalet LSU-ansökningar där Säkerhetspolisen fick redogöra för orsaken – en ökad hotbild. Därefter följde ett flertal inslag där processen belystes ur olika vinklar. Sammantaget tycker jag att det var en bred bild av lagen och processen som presenterades och jag delar inte beskrivningen att granskningen i ”allt väsentligt” bestod av kritik mot Säkerhetspolisen, den kritik som väl framfördes riktades i allt väsentligt mot lagen och processen.

Jag och Raad Al-Duhan umgås sedan sommaren 2020 som vänner, och i och med det kom min mamma och hennes man även i kontakt med Raad. De erbjöd honom möjlighet att bo i deras bostad i Stockholm, där de själva vid tillfället inte vistades. Huvudsakligen eftersom Raad ville komma bort från Gävle där han sedan en tid tillbaka saknade en stabil boendesituation. Jag informerade då min dåvarande arbetsgivare om min vänskapsrelation med Raad. En tid senare valde jag att sluta på egen begäran, huvudorsaken till det beslutet kommunicerade jag till kollegor och vänner.

Efter att jag slutat har min mamma och hennes man mycket riktigt företrätt Raad i kontakten med olika myndigheter och skrivit till bland annat regeringen om hans fall. Det brev min mamma skrev i februari 2020 uppmärksammades jag först på när Doku tog kontakt med mig, efter att nu ha läst det kan jag dock konstatera att Raad över huvud taget inte är omnämnd i brevet. Under tiden då jag rapporterade om Raads ärende hade varken jag eller någon i min familj en privat relation med Raad.”

Så blir man statsminister i Sverige

Aktuellt läge hälsofrågor nyanlända i Västernorrland

2021-05-23
Kalle Hellberg    

Nedanstående är lämpligt att föreslå till journalister, men tyvärr kommer ingen att ta del av denna information och hjälp till frågeställning.   Nu i valtider finns chansen att verkligen ställa politiker mot väggen och samtidigt…

 

Coronaprotesternas märkliga självmål

https://www.podbean.com/site/EpisodeDownload/PB103CC4FW4PI9

https://www.podbean.com/ew/pb-w4pi9-103cc4f

Den första maj hålls ännu en manifestation i centrala Stockholm, mot de inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter som sker i Coronans namn.

Deltagarna uppmanas att ta med sig röda hjärtan och rosor och tåget utgår ifrån arbetarrörelsens symboliska plats, Norra Bantorget.

Protesterna äger rum i ett kritiskt skede, där Sverige är på väg att införa vaccinpass, vilket kan bli en milstolpe på vägen mot ett medicinskt apartheidsystem.

Men det är nånting som inte verkar stämma. Ledarna för den svenska Frihetsrörelsen bjuder sina massmediala belackare i på ett helt smörgåsbord av komprometterande budskap, och låter en grupp ”starka män” i militanta T-shirts gå i täten för protesttåget.

Och polisens insats är märkligt motsägelsefull.

Vem är det egentligen som drar i trådarna? Och hur kommer vi i framtiden att se tillbaka på den här ödestimman för svensk demokrati?

Programmet är en uppföljare till avsnittet om kontrollerad opposition.  https://folketsradio.se/kontrollerad-opposition/

Reporter: Per Shapiro

Slutmix: Fredrik Nilsson

Medverkande:

Maneka Helleberg, ordförande World Freedom Alliance.

Jacob Nordangård, forskare och författare.

Filip Sjöström, ledare för den svenska Frihetsrörelsen.

Markus Andersson, chefredaktör Nya Dagbladet.

Polisen börjar använda elchockvapen nästa år


Polisen kommer från och med nästa år att börja använda elchockvapen i yttre tjänst.

Tanken är att elchockvapnet (taser) ska användas i ingripandesituationer för att på så vis minimera skador på polis och gärningspersoner. Samtidigt är det tänkt att det ska fungera som ett komplement till annan utrustning.

– Gärningspersonen behöver inte ramla men får svårt att röra sig. Effekten håller i sig så länge man överför ström, vanligtvis i fem sekunder, säger Anders Hall, utvecklingschef på polisen, i ett pressmeddelande.

Sedan 2018 har försöksverksamhet pågått kring användningen av elchockvapen. Enligt Hall har poliser som ingått i projektet upplevt att våldet minskat och man känner en högre grad av trygghet såväl som mindre stress vid hotfulla situationer.

– Bara att poliserna vet om att elchockvapnet finns tillgängligt gör att de upplever en större trygghet och säkerhet. Det leder i sin tur till att man upplever sig bli mer verbal i sin framtoning. Kommunikationen blir bättre och en hotfull och stressad situation kan oftare avhjälpas med dialog.

Helgen då svensk polis förlorade sin heder

Maj 16, 2021
Katerina Janouch
https://katerinamagasin.se/helgen-da-svensk-polis-forlorade-sin-heder/?fbclid=IwAR2pZQg8c4E6qdfyG-5akcOj75gvQGQmhqS3L5SUdm440_tddss_Bd9Sx4c

Det är verkligen inte lätt att skriva den här texten och den ligger och skvalpar i mig som en pöl med smutsigt vatten jag inte gärna vill trampa i. Men den måste ut, oavsett vilken responsen blir. Det handlar om den svenska polisen och hur den beter sig vid demonstrationer – eller snarare, hur olika den beter sig vid demonstrationer. Hur olika ni, poliser, behandlar oss människor. Hur ni faktiskt diskriminerar missnöjda SVENSKAR som kritiserar makten – medan ni bemöter grovt kriminella med silkesvantar, dialog, pizza, och knäböjande. Jag känner inte igen mitt Sverige. Jag känner inte igen min polis.

I helgen var det åter dags. Bilder av hur flera stora svenska poliser släpar iväg en liten gråhårig tant för att trycka in henne i en piketbuss är fastetsade på näthinnan. Två poliser mot en farbror som utropat “Israel!”. Herregud polisen har ni förlorat all vett och sans? Igår kväll var jag lika delar gråtfärdig som uppgiven, besviken och förbannad. Jag kände en skam över en kår jag litat på, men som allt mer framstår som en sorgligt genompolitiserad organisation som förlorat såväl ryggrad som moralisk kompass. Hon kunde varit er mormor, för guds skull! Han står upp mot terrorister! Hon har betalat skatt hela livet men tvingas leva som fattigpensionär och det minsta hon begär är att få ha sin yttrandefrihet! Han ropar Israel, men de som bränner flaggor och tycker att västvärldens “otrogna” ska slaktas får hållas?


Polisen tar bort demonstranter.
Idag ägde coronademonstrationer rum i Stockholm, Sverige. Demonstranterna protesterade mot de befintliga Corona-lagarna och säger att den pandemi som nu pågår är en bluff.

Det har varit lite för mycket för att det bara ska skyllas på slumpen och på olyckliga omständigheter. Från den knäböjande polisen vid BLM:s aggressiva svenskhatande demonstration, till förbud att visa sin yttrandefrihet genom att bränna en religiös skrift. Obs, inte vilken skrift som helst, utan den skrift som polisen verkar numera lyda under. Inom polisen finns dessutom flera grupperingar som ska jaga åsiktsbrottslingar.

De senaste månaderna har vi sett en polisbrutalitet ovärdig Sverige, när man släpar bort gamla människor som kritiserar regeringen. Samtidigt som man låter invandrare uttrycka hat, hot och hets mot folkgrupp på gatorna. Jag skäms för hur ni agerar, polisen. På Twitter går dessutom enskilda poliser ut och hånar medborgare när de ger dem kritik.

Jämför man folk med apor, polisen? Skapar det goda relationer med de medborgare man är satt att skydda?

Det är med sorg i hjärtat jag observerar hur den svenska polisen allt mer börjar påminna om polisen i mitt forna hemland Tjeckoslovakien. Vi var rädda för dem, eftersom vi visste att de behandlade människor olika. De slog ner på regimkritiker och frihetsberövade systematiskt dem som kritiserade kommunismen. De förföljde oppositionella och trakasserade människor som stod upp för yttrandefrihet och demokrati. Ja, de var maktens hejdukar, kollaboranter, diktaturens väktare som höll folket i schack.

Saker ställs på sin spets när orättvisorna blir för uppenbara går det inte längre att hålla tyst. Polisen säger sig ha ”resursbrist” när det handlar om kriminella klaner och aggressiva politiska extremister (så länge de inte tillhör någon marginell svensk nazistorganisation, då mobiliserar man minsann resurser så det räcker och blir över! Och det är bra att arbeta mot våldsbejakande extremism, men varför så olika behandling av extremister?).

Idag ägde coronademonstrationer rum i Stockholm, Sverige. Demonstranterna protesterade mot de befintliga Corona-lagarna och säger att den pandemi som nu pågår är en bluff.

En polis i Uddevalla kallade till och med en demonstration mot Israel för ”en bra sak”. Och polischefer har tidigare uttalat sig i mjuka och vänliga ordalag om vänsterextremister och hudfärgsrasister i den separatistiska, våldsbejakande organisationen BLM, som tog över gator och torg för ganska exakt ett år sedan. Vi hade coronarestriktioner redan då, men de höll man tyst om, istället kramades polisen med demonstranterna.

Under våren 2021 har de här orättvisorna och polisens övergrepp fortsatt. Jag har med egna ögon sett hur man för bort äldre människor. Gamla tanter! Jag var med när polisen mobiliserade upp över tänderna för att hindra demonstration för sanning och frihet den 6 mars i Stockholm. Jag vet att polisen gjort allt som står i deras makt för att hindra Bensinupprorets bilmanifestation – samtidigt som man i helgen låter palestinier som tycker att Israel ska utplånas, utan problem köra runt i sin egen bilkonvoj.

Jag är så ledsen och besviken. Jag är också rädd för den här utvecklingen. Om polisen nu visar musklerna mot det egna folket, när folket ställer sig upp mot en maktmissbrukande regim, vad är man beredd att göra i ett nästa steg? För folk är fly förbannade över hur Löfvenregimen missköter Sverige, och många är förbannade över ologiska restriktioner, maktmissbruk och hot om medicinsk apartheid med hjälp av vaccinationspass.

Jag måste veta, står den svenska polisen på det svenska folkets sida? Eller är ni bara maktens nyttiga idioter, hejdukar som är redo att vända er mot er egen mamma, son, eller bror? Förr i tiden var jag säker på att polisen var i medborgarnas tjänst. Efter helgens flagranta svek är jag långtifrån säker.