Sverige kommer inte att klara detta – vi måste ha en plan B

Posted on

De negativa följdverkningarna av Sveriges strategi att befolka landet med i hög grad bidragstagande och lågkompetenta människor ifrån tredje världen blir allt mer påträngande. Alla delar av samhället påverkas sedan ett antal år i grunden av Sveriges markant förändrade demografi. Etablissemang och politisk ledning förnekar dock fortfarande att det skulle röra sig om ett strukturellt och strategiskt jättemisstag. Istället försöker man allt mer ansträngt att upprätthålla det narrativ där problemen handlar om den klassiska avvägningen mellan samhällelig höger och vänsterorientering. Den salongsfähiga “höger”oppositionen har avancerat något längre och låter numera regelbundet meddela att de är upprörda över regeringens handfallenhet i att hantera de negativa effekter av annorlunda kultur och kroniskt lågt humankapital som massinvandringen fört med sig. Några förslag för att få Sverige tillbaka i hållbarhet har de dock inte, även ifall de själva verkar tro (eller intala sig) det. Dessutom försöker de lura i väljarna placebon.

Sammantaget är den demografiska förändringen genom storskalig introduktion av människor ifrån tredje världen så omfattande och växande att det skulle krävas extrema åtgärder av en karaktär ingen demokrati vill kännas vid för att återbalansera Sverige. Detta faktum vill det boulevardliberala etablissemanget av naturliga skäl inte kännas vid, då det skulle implicera att de kommer att vara oförmögna att leda Sverige även i framtiden. Med SD:s sannolika valvinst 2022 och därmed bildade “konservativa” regering lär saker dock röra sig i rätt riktning. Pådrivet av SD, med M och KD i mer eller mindre motvilligt och förvirrat släptåg. Vi kan dock räkna med att konstellationen inte kommer att klara av mer än att skrapa lite på ytan av det enorma problemkomplex M och S introducerat i Sverige. Till detta kommer det tämligen omfattande gardet av GAL-tyckare, mediefolk och tillhörande politiker, som kommer att upprepa talepunkten att asylmångfalden är en framgång ända fram till gravkanten, och därmed underminera varje potentiellt framsteg. Sedan har vi förstås också den allt mer aktiva asyldiasporan som tar större plats, i egenintresse framställer Sverige som en allemansrätt och blåser upp sin egen fantastiska betydelse för Sveriges fortsatta existens.

Denna diaspora är idag av betydande storlek. Den utgör runt 20% av dem som uppehåller sig i landet. Bland unga är andelen betydligt högre. Detta gör diasporan till en viktig väljargrupp för främst S, varför vi inte lär få se några åtgärder som kan uppröra gruppen från S-håll under mycket lång tid, troligen aldrig. Och den bistra sanningen är, som jag kontinuerligt påpekat i över fem år nu, att det enda som kan rädda Sverige långsiktigt som en fungerande västerländsk och skandinavisk stat, är storskalig återvandring av människor med asylbakgrund. Allt annat kommer inte att åstadkomma mer än förändringar på marginalen.

Då behöver man fundera över hur sannolikt det är att det nuvarande svenska etablissemanget och dess framtida varianter kommer att mäkta med att se till att minst 90% av dem med asylbakgrund permanent lämnar Sverige. Efter att ha spenderat flera år med frågor kring massinvandringen är min bedömning att den sannolikheten är nära noll. Det kommer helt enkelt inte att finnas någon majoritet för det statsmannaskap, mod och styrka som skulle krävas för att genomföra storskalig återvandring. För många krafter skulle sabotera, bråka och vika sig för att det skulle materialiseras.

Följden är att Sverige dessvärre kommer att fortsätta sin resa utför, långt in i framtiden. Landet kommer alltså inte att vara en dräglig plats för Sverigevänner och deras efterkommande, och vi behöver därför utvärdera vilka alternativen för ett någorlunda gott och svenskt liv är. Efter att ha ägnat detta tämligen mycket tankearbete under det senaste året eller så är min uppfattning att det minst dåliga alternativet för oss är att långsiktigt agera enligt principen “omgruppera och konsolidera”. Detta innebär att vi förflyttar fokus och mål för vårt arbete ifrån det kakafoniska Sverige som helhet, till en avgränsad geografisk yta, där vi i kraft av stort mantal kan ta den administrativa och på sikt strategiska ledningen. Ett på flera sätt lämpligt område för denna konsolidering är centrala Skåne och västra Blekinge, som har en lång tradition av skandinavisk patriotism, frisinne och handlingskraft.

Av de enskilda kommunerna i regionen är Hörby intressant som startpunkt, då den redan idag har en mycket stor representation av Sverigevänner. I kommunvalet 2018 fick SD hela 35,3%, vilket var högst i landet. Kommunen har bara drygt 12000 röstberättigade, så en inflyttning av ca 7000 Sverigevänner skulle ge SD et al. en stabil egen majoritet i kommunfullmäktige.

På samma vis kan man förfara i flera andra kommuner i regionen. Med relativt måttlig inflyttning av Sverigevänner kan regionen därefter styras politiskt av dem. Med Hörby som startpunkt och därefter grannkommuner kan man realisera ett expanderade mönster. Med detta förfarande skulle ett större antal angränsade kommuner kunna styras av Sverigevänner. Se figur 2 för hur regionen skulle kunna se ut säg runt 2040.

Den egna majoriteten regionens kommuner skulle användas för att maximera det patriotiska utfallet utefter vad det relevanta tillståndet i Sverige för tiden tillåter. Vi ser redan idag början till detta i främst Staffanstorp, Skurup och Sölvesborg. Den allmänna strategiska inriktningen skulle vara att maximera främjandet av den svenska nationen och därtill kopplad skandinavism och klassisk västerländsk kultur i stort. Företeelser som motarbetar detta skulle dämpas. Förbud mot utomeuropeisk kulturell och religiös verksamhet osv. skulle införas och för dessa aktiviteter hänvisas till det övriga Sverige. Det handlar alltså inte om att eliminera, utan om att förflytta sådan verksamhet ut ur regionen. För detta skulle man kunna arbeta med att hitta gemensamma lösningar som är någorlunda acceptabel för alla inblandade.

Givetvis kommer dylikt förfarande att stöta på hårt motstånd ifrån de inbitna mångkultursförespråkarna i Sverige, men vi kan samtidigt räkna med att motståndet emot handgripliga och extraordinära åtgärder kommer att minska vartefter tillståndet i Sverige blir alltmer desperat. M och KD lär inte göra något större motstånd om 10+ år, så i de perioder när de sitter i den svenska regeringen bör regionen kunna avancera sin policy utan dramatiskt motstånd ifrån Stockholm. Dock bör vi förvänta oss perioder med större motstånd emot regionens “separatism”, men detta får hanteras med ökade resurser, diplomati och strategi.

På längre sikt kan vi alltså räkna med att Sverige blir alltmer försvagat och kaotiskt. Det innebär att den svenska staten kommer att bli alltmer upptagen och ansträngd av att hålla landet flytande, och statens förmåga att invända emot regionen av Sverigevänliga kommuner bör successivt bli mindre. Samtidigt blir regionen starkare och mer framgångsrik efterhand, i takt med att fungerande skola, näringsliv, infrastruktur, social enighet osv. ger utdelning. På lång sikt, säg om 40+ år, är det inte osannolikt att Sverige utvecklats till en definitiv säkerhetsrisk för norra Europa, och det kan bli aktuellt med diverse säkerhetsåtgärder emot Sverige från åtminstone grannländernas sida. I det skedet kan den Sverigevänliga regionen, till skillnad ifrån Sverige, utgöra en stabil partner gentemot grannländerna, och vi kan knyta närmare kontakter på alla relevanta områden.

I det långa perspektivet skulle alltså regionen fungera som ett friskt och harmoniskt habitat för att bevara, odla och utveckla den svenska kulturen samtidigt som ett starkt nordiskt samhälle byggs och kontakter knyts. Målet är att genom kompetens och visdom bygga ett samhälle i världsklass, där vi kan mäta oss med de bästa i samtliga kategorier: kunskap, näringsliv, infrastruktur, livskvalité, styrka osv. En avgörande effekt av detta blir att när det svenska förfallit och glömts bort av de misshandlade framtida generationerna i Sverige, har det bevarats och odlats i den Sverigevänliga regionen, som då troligtvis kommer att bestå av några miljoner svenskar.

Detta ger förutsättningar för att när den dagen kommer bemöta och ta itu med det sönderfallna och kaotiska Sverige. I samarbete med exempelvis NATO eller en framtida sammanslutning av europeiska länder kan den Sverigevänliga regionen bli ledande i arbetet med att återstabilisera Sverige. Det skulle exempelvis kunna ske genom att gå in och ta över förvaltningen av Sverige ifrån den troligtvis korrupta och söndriga ledning som styr Sverige om säg 60-80 år. Alternativt kan man ge stöd till de konservativa och Sverigevänliga etablissemang som fortfarande finns i landet, så att de med regionens hjälp kan ta över styret av landet. Därifrån kan processen inledas att återbörda Sverige till den svenska nationen och att läka 100 år av vansinne. Detta skulle ske genom ett humant och generöst projekt att utvandra de människor som ankommit Sverige genom det illegitima asylmassinvandringssystemet, vilket då skulle röra sig om efterkommande i flera generationers led.

Sammanfattningsvis tror jag att vi behöver förlika oss med att det kommer att ta minst runt 100 år för att återställa Sverige till Sverige, och att ovanstående strategi är den minst dåliga för att åstadkomma det.

AVSLÖJAR: Socialdemokraterna rasar i medlemsantal i riket

Vi kunde i vintras visa att socialdemokraterna ljög om sitt medlemstal och att Sveriges Radio Ekot var behjälpliga med att sprida lögnen. Läs inlägget Rikspolitiken: S-lögnerna om partiets medlemsantal – SR Ekot hjälper till.

S påstod då att man tappade från 90 000 medlemmar år 2019, till 75 000 medlemmar år 2020. Vi tog dock reda på att det finns en princip bakom socialdemokraternas medlemsavgift 240 kr/år: Vardera 60 kr går till riksorganisationen, distriktet, arbetarkommunen respektive den lokala S-föreningen. Kombinerar man denna uppgift med hur mycket medlemsavgifter socialdemokraternas riksorganisation har redovisat till Kammarkollegiet (i enlighet med reglerna om insyn i partiernas finansiering), så får man fram detta: Socialdemokraterna hade 71 542 betalande medlemmar 2019. Inte 90 000.

Nu har S redovisat sina intäkter för år 2020 och dessa är tillgängliga på Kammarkollegiets hemsida här. Medlemsintäkterna var 3,7 Mkr.

Medlemsavgiften i S är oförändrad. Det betyder att medlemsintäkterna motsvarar 61 798 betalande medlemmar.

Man tappade alltså 9744 betalande medlemmar, eller 13,6%, från 2019 till 2020.

Som kan utläsas i excelbladet ovan, har tappet inga ekonomiska konsekvenser. Socialdemokraternas intäkter kommer huvudsakligen från partistöd och lotteriförsäljning. Medlemsavgifterna utgör endast 1 % av intäkterna.

Det är demokrati, gott folk!

Om S fortsätter tappa samma procentuella andel sju år i följd, så kommer man då att vara nere på ett medlemsantal om 2220 betalande medlemmar. I hela landet.

Politiska maktsekter

Publicerat den 

Karl-Olov Arnstberg
https://morklaggning.wordpress.com/2021/05/11/politiska-maktsekter/

Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han hade myntat själv. Den syftade på socialdemokraternas omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister. I mitten av 1950-talet hade partiet 1,6 miljoner medlemmar. År 2019 var antalet nere i drygt 90.000. Anders Isaksson hade själv varit medlem i SSU och ägnat större delen av sitt liv som författare åt att skriva om socialdemokraterna, främst i fyra böcker om Per Albin Hansson.

Till en del var Den politiska adeln en översiktlig snabbkurs i statskunskap, men texten brände till i två sammanhang. Den ena var att svenska politiker, främst i samband med kommunsammanslagningen på 50-talet, hade gått från deltidspolitiker, som vid sidan av sina ordinarie yrken tog ansvar för samhället, till att bli proffs – det vill säga yrkespolitiker. SSU omvandlades från att vara en skola för partimedlemmar till att bli startrampen för politiska karriärer.

Det andra sammanhanget var att Anders Isaksson såg hur det vuxit fram politiska dynastier, som dels bytte viktiga och högavlönade uppdrag mot lojalitet gentemot det socialdemokratiska partiet, dels lät jobbet gå vidare till nästa generation. Några exempel på ministerbarn som hamnade i toppolitiken är Anna Berger Kettner, landstingsråd i Stockholm, demokratiminister Britta Lejon och justitieminister Thomas Bodström. Men det är inte bara socialdemokraterna som gör på det sättet. När det moderata kommunalrådet i Helsingborg Ella Tengbom-Velander slutar, tar dottern Carin Wredström över. När centerpartisten Sven Torstensson i Strömstad går, träder dottern Åsa in.

Anders Isakssons bok, med underrubriken Politikens förvandling från uppdrag till yrke, sålde snabbt slut och kom i ny reviderad upplaga till nästa valrörelse, år 2006. Kanske Anders Isaksson hade fortsatt att uppdatera boken, om han inte oväntat hade dött år 2009. Mitt sista minne av honom är att vi träffades över en lunch och han ville låna en motorsåg av mig.

Journalisten Niklas Ekdal kommenterade Anders Isakssons politiska adel på följande sätt, i en ledare i Dagens Nyheter i maj 2006:

Ständigt nya myndigheter skapas och bemannas även de med politiker, som miljöpartisten Matz Hammarström på Djurskyddsmyndigheten, centerpartisten Andreas Carlgren på Integrationsverket eller vänsterpartisten Gunnar Ågren på Folkhälsoinstitutet. Politik i parti och minut, förklädd till förvaltning. I Sverige förknippar vi detta nätverk av lojaliteter, tjänster och gentjänster med socialdemokratin, eftersom partiet regerar för det mesta. Ett maktskifte skulle riva om, men förändrar inget i grunden. /…/ Den som är alltför angelägen om att sitta kvar vid köttgrytorna kan tänkas använda utnämningsmakt och allmänna medel för att främja egna intressen snarare än medborgarnas. I extremfallet kunde vi till exempel få en statsminister som kvittar politiska tjänster mot toppjobb, sprider extra mycket skattepengar omkring sig när det är valår, tillsätter en kompis som styrelseordförande i ett statligt monopolföretag där hans fru i egenskap av chef har guldkantade avtal som ingen i regeringen vågar ifrågasätta.

Den svenska demokratin omvandlades från ett folkstyre, med mer än 250.000 förtroendevalda fritidspolitiker, till ett elitstyre där yrkespolitikerna växte samman med en lika stor stab av politiskt tillsatta myndighetschefer och tjänstemän. Den politiska adeln bestämmer sina egna politiska villkor. Den sätter sina egna löner och arvoden, fixar förmåner och traktamenten. Och – inte minst – partistödets storlek. På så sätt har partierna blivit ekonomiskt oberoende.

Bekräftelsen på att politiken var på väg att bli ett yrke, och att en ”politisk adel” höll på att bildas, tyckte Anders Isaksson att han fick med Olof Palmes regeringsbildning 1982. I Palmes regering fanns inte mindre än sju ministrar som saknade förankring i riksdagen. En av dem var den tidigare postchefen Ove Rainer. Det är tveksamt om han ens var socialdemokrat, när han utnämndes. Anders Isaksson såg det som att den svenska statsministerrollen blev presidentiell. Det gällde också för Göran Persson. I hans första regering var inte ens hälften av ministrarna riksdagsledamöter. Och om vi går till moderaterna, hamnade verkligen Beatrice Ask i regeringen därför att hon ansågs vara en skicklig jurist, trots att hon inte hade någon utbildning? Eller handlade det om att hon sedan tonåren hade odlat rätt kontakter, ansågs ofarligt korkad och fullständigt lojal? År 2014 skrev Pierre Gilly på sin blogg:

Men den politiska adeln i Sverige utgörs inte bara av avkomman till politiker: det finns också en hel del syskonkonstellationer och giftermål. Fick Lena Elisabeth Adelsohn Liljeroth jobbet – hon med tårtan – som kulturminister för att hon har gott omdöme eller handlar det om att hon umgåtts med partitoppen sedan tonåren och är gift med förre moderatledaren Ulf Adelsohn? Hur mycket främjades Carl Bildts karriär av att han gifte sig med Bohmans dotter? Hade den italienska tennisspelerskan verkligen kunnat bli svensk EU-parlamentariker om hon inte också blivit Carl Bildts nya fru?

Det som syntes för Anders Isaksson för ett par decennier sedan, är än tydligare i dag. Följande beskrivning av hur en politikerkarriär kan se ut fick jag med mailen från AfS-medlemmen Sven Valerio:

Till att börja med måste tydliga hot elimineras. Konkurrenter som är klart lysande stjärnor blir lätt offer för en dumskallarnas sammansvärjning. Kommunalråden i kommunerna är sällan läkare, advokater eller framgångsrika företagare. Inte heller kan de beskyllas för att besitta egenskaper som karisma och vältalighet. Partimedlemmar med sådana egenskaper, som dessutom uppvisar ambition, manövreras nämligen snabbt ut. Selektionen lyfter fram de mest samvetslösa ränksmidarna.

Att tidigt bli en del av sitt partis kommunförening, ger fördelar i spelet. Likaså att från ung ålder vara en del av ungdomsförbundet och där positionera sig. Nätverkande och alliansbyggande i bästa Robinssonstil är ett absolut måste för att komma framåt. Broilerpolitiker som började sin karriär tidigt i ungdomsförbundet, är idag normen bland heltidsarvoderade politiker.

Nepotism är också ett karaktärsdrag. Maktens barn lyfts fram till positioner. Fredrik Reinfeldts son Gustav var påläggskalv i Solna, men hoppade av politiken för att istället arbeta i faderns extremt lukrativa rörelse. Centerns ekonomiska talesperson Emil Källström är son till ett f.d. och ett nuvarande oppositionsråd. Infrastrukturministern Tomas Eneroth är far till Jesper Eneroth, som sitter adjungerad i socialdemokraternas partistyrelse, utöver att vara ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg och detta vid endast 26 års ålder. Mikael Dambergs far var en gång i tiden partikassör i Socialdemokraterna.

Det finns ytterligare ett sätt att positionera sig internt i partierna: genom att sticka ut. Jag kallar detta för en radikaliseringskarriär och strategin är att ständigt bjuda över partilinjen i de politiska modefrågorna för dagen. Mer HBTQ, mer migration, längre föräldraledighet. Vad som än påbjuds i partiet, finns det en eller flera karriärister som är beredda att bjuda över. De balanseras inte av individer som försöker göra poäng av att vara bromsande, återhållsamma och eftertänksamma. Sådana finns inte alls. Radikaliseringskarriär är förmodligen en betydande delförklaring till det svenska tillståndet, där så många politiska frågor har drivits skadligt långt.

Många ledande socialdemokratiska politiker startade i SSU. Det gäller till exempel för Ardalan Shekarabi, civilministern i den av socialdemokraterna ledda regeringen. I december 2004 avslöjade Dagens Nyheter att Shekarabis valkampanj 2003 delvis finansierats med pengar från en intern SSU-fond, avsedd för integrationsprojekt. I mars 2005 kom det fram att Ardalan Shekarabi valts till ledamot i polisstyrelsen i Uppsala län, trots att han varken var svensk medborgare eller bosatt i länet. Ett stalltips är att Ardalan Shekarabi blir partiledare, efter Stefan Löfven. Många PK-kvinnor och invandrare kommer i så fall att rösta på honom. När jag bekantar mig med hans politiska gärning, så framstår han i rätt positiv dager. Det påstås att han doktorerat i juridik men tydligen är det en felaktig uppgift. Han har endast gjort en introduktionskurs på doktorandutbildningen. Det talar också till hans fördel att han nått den politiska toppen utan att föräldrarna banat vägen för honom. Ändå känns det egendomligt att den man som kanske blir Sveriges nästa statsminister inledde sin politiska karriär med att mygla. Det blir lite Mona Sahlin-vibbar.

Bert – Recenserar Löfvéns lögner!

Hur KAN Löfvén sitta och ljuga folk rakt upp i ansiktet? Dessutom borde ALLA partier be Sverigedemokraterna om ursäkt!

 

Se filmen som här omtalas:

https://sv-se.facebook.com/tankesmedjantimbro/videos/2158727474343763/?t=13

LÖFVÉN FORTSÄTTER LJUGA. 350 000 har sett vår film om hur Stefan Löfvén ljuger om alliansens skattesänkningar. Löfven påstår att alliansen vill sänka skatten med 100 miljarder, men siffran är 70 procent lägre. SVT:s faktagranskning har också dömt ut statsministerns matematik. Ändå upprepade Löfvén påståendet i gårdagens debatt. Vi säger som finansmannen Sven Hagströmer: “Tror han att vi är idioter?”

Nu måste Stefan Löfvén backa.
Få honom att göra det.
Dela den här filmen.

Ödmjuka s-politiker döper gator och torg efter sig själva i Kalmar

Av Pettersson

21 mars, 2021
https://petterssonsblogg.se/2021/03/21/odmjuka-s-politiker-doper-gator-och-torg-efter-sig-sjalva-i-kalmar/

Kommunfullmäktiges ordförande i Kalmar, Roger Kaliff (S), borde få ett eget torg i staden. Det anser Socialdemokraterna i Kalmar, rapporterar Sveriges Radio.

  • Lantmäteriet är kritiskt till att nu levande personer får namnge gator och torg i Kalmar.
  • ”Det tycker vi är direkt olämpligt”, säger Lennart Dehlin på Lantmäteriets ortnamnsfunktion.
  • Frågan är aktuell efter att det beslutats var bland andra komikern Robert Gustafssons gata och politikern Roger Kaliffs torg ska ligga.
  • ”Vi tycker att det finns ett behov av att lyfta fram och hylla människor som gjort stora insatser för vår kommun”, säger kommunstyrelsens ordförande Johan Persson (S).

-Pettersson har inte följt Roger Kaliffs karriär men är övertygad om att det finns de som inte är så nöjda med socialdemokraten gärning. Jag tycker det liknar personbilen i vissa diktaturer.

Tjänsteskrivelse till Samhällsbyggnadsnämnden i Kalmar

Malmö 21-3-2021

Till Roger Kaliff (s), kommunfullmäktiges ordf. i Kalmar

Ber att få inlämna ett förslag till namn på det torg som ni socialdemokrater föreslår skall få bära ditt namn.

Förslaget som jag tycker verkligen med all önskvärdhet visar på att ni håller på att  islamisera Sverige är ”Rogers Kalifattorg”.

Med mitt förslag så kommer ju hela ditt namn med samt den inriktning som ni har i politiken. Kan ju knappast bli bättre, eller hur Roger?

Vore roligt om du skickade ett mail där du skriver vad du tycker om mitt förslag.

Allha Aukhbar på dig Roger, eller hur det nu stavas. Men det vet nog du bättre än mig.

M V H

Sandor Herold, Malmö

Förslaget: Privatpersoner ska tvingas lagra uppgifter åt Polisen

Publicerad: 2021-03-03
WILLIAM ERIKSSON
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/forslaget-privatpersoner-ska-tvingas-lagra-uppgifter-at-polisen/?utm_source=apsis&utm_medium=email&utm_campaign=210306

Regeringen vill att polis och åklagare ska kunna förelägga enskilda personer att lagra elektroniska uppgifter som behövs i en brottsutredning – i upp till 180 dagar om särskilda skäl föreligger.
Förslaget var ute på remiss redan 2013, och fick i vissa delar skarp kritik, men det var först före jul som regeringen beslutade om en proposition.
Nu ska förslaget beredas i justitieutskottet och lagen föreslås träda i kraft redan i slutet av maj.

Regeringen lade strax före jul fram ett förslag om att Sverige ska tillträda Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet – och dess tilläggsprotokoll. I den proposition som lades fram föreslogs även ett antal förslag på lagändringar som enligt regeringen behövs för ett tillträde till konventionen.

Av propositionen framgår att förslagen bland annat innebär att ”den som innehar en viss lagrad elektronisk uppgift som behövs i en brottsutredning ska kunna föreläggas att bevara uppgiften”.

Kan tvingas att bevara elektroniska uppgifter

Enligt propositionen kan privatpersoner tvingas att bevara uppgiften i upp till 90 dagar, med möjlighet till förlängning vid särskilda skäl. Ett sådant föreläggande ska dock inte få riktas mot den som kan misstänkas för brottet eller mot någon närstående. Beslutet om föreläggande ska enligt propositionen få fattas av undersökningsledare eller åklagare och dessa kan belägga personen i fråga med tystnadsplikt om att åtgärden har vidtagits.

Om någon aktivt skulle radera en uppgift i strid med ett förläggande som riktats mot denna anser regeringen att den bestämmelse i brottsbalken som reglerar ”överträdelse av myndigheters bud” är tillämplig. Det kan då handla om böter alternativt fängelse i upp till ett år.

Fick skarp kritik från flera tunga remissinstanser

Redan 2011 gav regeringen en utredare i uppdrag att lämna förslag på de lagändringar som skulle krävas för att Sverige skulle kunna tillträda konventionen och tilläggsprotokollet. När förslagen som lämnades av utredaren gick ut på remiss möttes de av skarp kritik från vissa håll.

Bahnhof, Post- och telestyrelsen, Internetstiftelsen och Advokatsamfundet avstyrkte exempelvis förslaget helt eller delvis.
Advokatsamfundet var skarpt kritiskt till förslaget, men även Datainspektionen (IMY), Justitiekanslern, Post- och telestyrelsen, JO och Internetstiftelsen hade synpunkter avseende ”balansen mellan en effektiv brottsbekämpning och skyddet av enskildas integritet”. Vissa remissinstanser invände också mot att förslaget riskerar att åsidosätta principen om förbud mot självinkriminering.

De brottsbekämpande myndigheterna var dock positivt inställda till förslaget och i regeringens proposition går att läsa att Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i sina remissvar ”understryker att möjligheten till föreläggande om bevarande är ett efterlängtat verktyg som länge efterfrågats inom brottsbekämpningen”.

Lagrådet lämnade också förslaget utan anmärkning.

Regeringen av annan åsikt – lagen ska införas i maj

Regeringen anser, till skillnad från vissa remissinstanser, att utredningens förslag om föreläggande om bevarande är ”välmotiverat ” och ”väl avvägt med hänsyn till behovet av åtgärden, åtgärdens effektivitet och de integritetsaspekter som gör sig gällande”.

Därför har man nu alltså gått fram med propositionen, som nu är under beredning i justitieutskottet och föreslås träda i kraft den 1 maj i år.

Vill S importera polarisering?

Socialdemokraterna ser ett tillfälle i den politiska situationen i USA att ytterligare gå till angrepp mot Sverigedemokraterna och framställa dem som odemokratiska.

Vi har de senaste veckorna sett prov på detta när ledande politiker inom S starkt markerat mot SD. En artikel i Aftonbladet rapporterade att detta är en del av en medveten strategi då man anser att denna typ av offensiva strategi var en framgång i valet 2018.

En källa till Aftonbladet hävdar att efter händelsen vid parlamentet i USA inleddes interna diskussioner inom S om att koppla samman händelsen med det politiska läget i Sverige: ”..nu finns det en möjlighet att visa att Sverigedemokraterna inte är som alla andra”.

Det finns flera paralleller att dra mellan den politiska situationen i USA och den i Sverige. Tidigare president Donald Trump skrällde i valet 2016 med ett budskap om att stå upp för folkets intressen istället för en korrupt politikerklass i Washington DC. SD:s framfart har grundats på liknande tankegångar om att sätta svenska folkets intressen framför ett korrupt politiskt etablissemang med fjärran lojaliteter. Bevisligen kan en betydande andel människor känna igen sig i och ge sitt stöd till populistiska budskap som dessa. Detta till trots de många kontroverser som kantat dessa rörelser.

Trumps rörelse fick ett till synes abrupt slut när han förlorade presidentvalet och senare blev ställd inför riksrätt med anklagelsen om att ha mobiliserat ett väpnat uppror den sjätte januari. Det är detta som S vill framhålla som en bekräftelse av att populism och nationalism är farligt och behöver motarbetas med olika medel.

Läs mer>>>

Vad våra ledare behöver göra

26 februari 2021

En potentiell politisk skandal har briserat. I centrum finns energiminister Anders Ygeman, som enligt ett avslöjande av DN bland annat ska ha använt sig av miljardbelopp avsedda för nationell elberedskap till att lösa Stockholms elproblem.

Även om det återstår att se vad som blir resultatet så kan man krasst konstatera att det här inte är Ygemans första rodeo, som man säger i Texas. Efter skandalen med Transportstyrelsens IT-system lyckades Stefan Löfven ganska elegant sparka den dåvarande inrikesministern sidledes till att bli gruppledare i Riksdagen. 2019 var han tillbaka som energi- och digitaliseringsminister.

Dan Eliasson, Sveriges kanske mest utskällda topptjänsteman, har gått från den ena myndigheten till den andra under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. När han nu till sist avpolletterades från MSB fick han ändå en mjuklandning på regeringskansliet, som ibland refereras till som en ”elefantkyrkogård”.

Att de styrande så öppet manifesterar en nästan total straff- och ansvarsfrihet för ministrar och tjänstemän, som endera totalt misslyckas med sina uppdrag eller gör seriösa övertramp, säger oss något: De är inte särskilt bekymrade om vad svenska folket tycker om saken. Åtminstone finns det tydligt saker som bekymrar dem mer.

Vi tänker oss gärna att i en modern demokrati kan medborgarna i någon mån utkräva ansvar genom röstsedeln. Men tydligen vägde andra faktorer än rädsla för att bli bortröstad tyngre för Stefan Löfven när han valde att ta tillbaka den slirande och mycket hårt kritiserade Anders Ygeman till landets högsta ledning igen. Det går inte att vara så välvillig att man tänker sig att det beror på att Ygeman besitter en så unik förmåga eller kompetens. Det faktum att han ett år senare nu hotas av nya KU-anmälningar och anklagas för korruption och ministerstyre motsäger den bilden.

Läs mer>>>

SD vill göra Ygeman historisk: ”Avgå”

Fredag 19 feb 2021

Anders Ygeman har redan fått avgå en gång. Nu vill SD göra honom till den förste minister som tvingas lämna två gånger efter DN:s avslöjande om elberedskapspengarna. ”Givet att dessa uppgifter stämmer, att Anders Ygeman har ljugit för riksdagen och för väljarna samt slösat bort hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar, så kan han inte vara kvar som minister, då måste han avgå”, skriver Jimmie Åkesson i ett skriftligt uttalande.

På torsdagen avslöjade DN att Ygeman tillsammans med Svenska kraftnät i hemlighet skjutit till en miljard kronor av de nationella elberedskapspengarna för att lösa Stockholms akuta elproblem. Kostnaden för att lösa problemen var bara en fjärdedel. Pengarna gick till det privata bolaget Stockholm Exergi.

Läs mer: Ygeman (S) förnekade att elberedskapspengar har använts: ”Måste få konsekvenser”

Nu kräver Sverigedemokraterna Anders Ygemans avgång.

Läs mer>>>

De röda tjuter i falsett om SD – för att själva få behålla makten

1 feb 2021 12:04

Om det bildas en borgerlig regering med stöd av SD är de rödgrönas tid vid makten förbi. Därför gör de nu sitt yttersta för att svartmåla SD med både ljug och överord, skrän och skrik.

KRÖNIKA. ”Jimmie Åkesson ville ge Donald Trump Nobels fredspris”, sa Anders Ygeman (S) i Agenda nyligen, trots att det var enskilda personer i partiet som ville det – inte Åkesson (SD) själv. Inte heller stämde Ygemans yviga påstående om att SD vill lägga ner public service och radion.

Men sanning och sans är tydligen inte något för Socialdemokraterna. De öser i stället på med spökhistorier om SD för att skrämma väljarna – naturligtvis i syfte att få behålla makten och statsministerpositionen. Strunt i vad som stämmer, tycks de resonera. Spela på myter och spinn tills det blir ”sant”.

Snyggt är det inte.

Läs mer>>>