STOCKHOLM. När Sverige gick med i Nato 2024 avslutades två sekel av alliansfrihet i praktiken. Två år senare är medlemskapet etablerat i försvarsplaneringen – men fortfarande omstritt i debatten, särskilt när försvarsanslagen stiger samtidigt som regeringsbildningen hakar upp sig.
Enligt regeringens tidigare budgetberäkningar väntas försvarsutgifterna motsvara omkring 2,8 procent av BNP under 2026 enligt Natos definition, med sikte på cirka 3,1 procent 2028. Anslagsökningen i budgetpropositionen för 2026 uppgick till drygt 26 miljarder kronor jämfört med året innan.
Investeringarna omfattar materiel, personal och anpassning till Natos avskräckning. Stödet till Ukraina fortsätter parallellt. Försvarsindustrin ser nya jobb och order – en effekt som också syns i exportstatistiken.
Kritik mot finansieringen
Finanspolitiska rådet har varnat för att lånefinansiera upprustningen i alltför hög grad. Kritiken handlar om att kortsiktiga lösningar kan begränsa framtida regeringars handlingsutrymme och belasta kommande generationer. Frågan blir ännu mer brännande när det är oklart vilken regering som ska presentera nästa budget.
Fredsorganisationer och delar av vänstern menar att alliansmedlemskapet ökat beroendet av USA utan att ge den trygghet som utlovades. Förespråkarna svarar att det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet inte tillåter återgång till den gamla doktrinen, och att gemensam avskräckning är billigare än ensam upprustning.
Valrörelsens eko
Utrikes- och säkerhetspolitik var ett av valrörelsens teman, även om migration, brott och ekonomi dominerade. Den nya riksdagen – oavsett regering – ärver både Natomedlemskapet och den uppåtgående anslagsbanan. Skillnaderna mellan partierna handlar mer om tempo, finansiering och betoning på civil beredskap än om själva medlemskapet.
För Östersjöområdet har Sveriges Natomedlemskap ändrat den strategiska kartan. Finland och Sverige i alliansen gör regionen mer sammanhängande ur ett försvarsplaneringsperspektiv, samtidigt som tröskeln för konflikter diskuteras intensivt bland säkerhetspolitiska analytiker.
I praktiken märks medlemskapet i allt från samövningar till infrastruktur för värdlandsstöd. Det är mindre synligt i vardagen än en räntesänkning, men mer långsiktigt för statsbudgeten och för hur Sverige förhåller sig till konflikter utanför det egna territoriet.
Den nya riksdagen får därför inte bara ärva en försvarsbudget – den ärver ett alliansåtagande som kräver kontinuitet över regeringsskiften.
Medan partierna förhandlar om vem som ska styra landet fortsätter Försvarsmakten sin anpassning. För medborgarna syns det i värnplikt, övningar och i plånboken via skatter och räntor – en påminnelse om att säkerhetspolitik inte pausar för parlamentariska dödlägen.